– Jer 7:23-28 Ps 95:1-2,6-9 Luk 11:14-23 –

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.”

Mitt i fastetiden hör vi pro­­­fe­ten Jeremia förmedla Herrens röst.

Men Herren tvingas konstatera: ”De ville inte höra eller bö­ja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag”.

Människans närmaste ”profet” är det egna sam­ve­tet. Den inre rös­t som lågmält men tydligt bjuder oss att gö­ra det goda och av­visa det onda. Rösten kommer inifrån människan själv, men har samtidigt en auk­toritet som står över henne själv.   

Den som dövar och avvisar sitt sam­vete blir, med Jesu ord, ett ri­ke ”i strid med sig själv”.

Samma obönhörliga lag gäller för kyrkan. När biskopar strider mot varandra blir hon ett rike ”i strid med sig själv”.

De ord människan/kyrkan talar blir tom­­­ma och utan kraft. ”San­ning­en är försvun­nen och ut­rotad ur deras mun.”

Je­sus befriar den stumme ur hans fångenskap. Han förklarar själv vad som sker: ”Om det är med Guds finger jag driver ut de­monerna, då har Guds rike nått er”.

Den kraften har kyrkan/vi tillgång till genom Guds ord och bönen. Det är de vapen med vilka vi bevakar ”vår gård” och står på vakt vid hjärtats port.

Den som använder sina vapen kan också med erfarenhe­ten be­kräfta att ’Guds finger’ är den helige Ande. Hjärtat förvan­d­las till det rike aposteln talar om, fyllt av ”rättfärdighet och frid och gläd­­je i den helige Anden”.

Stumheten bereder plats för ”få och förnuftiga ord”.

Kyrkan blir kyrka och människan blir människa i den heliga euka­ristin. Kommunikanten tar emot Sanningen och svarar med sitt förnuftiga: ”Amen”. 

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­ra mitt folk.”