– 2 Kung 5:1-15  Ps 42:2-3;43:3-4 Luk 4:24-30 –

Naaman, den arameiske överbefälhavaren, hade själv tänkt ut hur pro­feten Elisha skulle bota honom från hans spetälska. ”Jag tänkte att han skulle…”.

Naaman tänkte vidare: ”Är inte Damaskus floder bättre än alla vat­­ten i Is­rael?” Men Gud har suveränt utvalt ett folk och ett land bland alla andra. Det är lika utmanande nu som då.

Utan sin kloka tjänare hade han gått mis­te om hjälpen. För­do­mar i kom­­bination med högmod för­blin­dar. ”Gör ingen­ting utan råd”, säger Benedictus.

Naaman lyssnade ödmjukt till det råd han fick och följde det. Det be­red­de väg för räddningen. 

Folket i Nasaret har samma problem, trots att de tillhör det utval­da folket. De liknar Naaman i hans första reaktion på Elishas or­dination. Högmodet var inte utrotat av att de tillhörde Guds utval­da folk.   

Jesus påminner dem om att Gud hade botat Naa­man i Syrien, men inga spet­älska i Israel. De blir ursinniga och driver ut honom och vill stör­­ta ner ho­nom utför kanten på det berg som staden låg på.

Högmo­det gör dem blinda och förhärdade. En kato­lik har del i san­ning­ens fullhet, men en högmodig katolik liknar invånarna i Nasa­ret och kan vara blindare än en hedning.  

”Jesus gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.”

Guds ord talar suveränt. Det smickrar inte. Det tvekar inte att blott­lägga obehagliga och djupare liggande laster, äregirighet och högmod. 

”Var och en som upphöjer sig, han skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bli upphöjd.”