Kortpredikan

– Mik 7:14-15,18-20 Ps 103:1-4,9-12 Luk 15:1-3,11-32 –

Profeten förundras.

”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess överträdelse, du som har lust till nåd”.

Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”.

Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker tala ho­nom till rätta.

Förundras vi över Guds barmhärtighet, eller tar vi den som själv­klar?

Den äldre sonen analyserar korrekt och rättvist. Människan för­stör och förlorar sitt liv när hon syn­dar, men hans bitterhet avslö­jar att han är blind och döv för det viktigaste.

Av den förlorade sonen hör vi inte ett ord. Han är så förundrad att han förstummas.

Profeten talar om en ”avskild boning i skogen”. En träffande bild för klostret, eller för hjärtat. En plats där människan växer i förun­dran. Bönen övergår i tyst förundran, utan ord – eller, det Gud för­­bjude, förblindas och förhärdas.

Människan röjer väg för förundran genom ångerns tårar, som ger en allt djupare självkännedom. Att den förlorade kom till besin­ning, betyder att han kom ”till sig själv”.

Förlåtelsen är inte bara ny varje gång. Den inte bara befriar från skuld, den ikläder oss Kristi rättfärdig­het, ”min finaste dräkt”, sä­ger fadern.

Fadern antyder det himmelska arvet i orden till den äldre sonen: ”Allt mitt är ditt.”

Låt oss be om tillväxt i denna förundran. Endast Anden kan ge oss den. Den föregriper himmelriket.