– Dan 9:4b-10 Ps 79:8,9,11,13 Luk 6:36-38 –

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel gör det, och gör sig också till ett med de­ras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vi har gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”.

Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd. 

Den som känner sig själv kan inte döma andra. Också när det är hans uppgift att påtala synden måste det ske utan att döma syndaren. ”Döm inte, förklara ingen skyldig, frikänn.” 

De monastiska fäderna blir särskilt intensiva när de varnar för att döma andra. De vill förhindra ett gift att tränga in i hjärtat.

Ändå måste vi ta avstånd från synden. ”Hata syn­den, älska syndaren”, säger Be­ne­dic­tus.

Konsten är att inte blanda samman, vilket lätt sker när reaktionerna stan­nar på känsloplanet. Hatet mot synden får inte försvaga kärleken till syndaren.

Vi märker det hos dem som har för­mågan att förmana ”klokt och kär­leksfullt”.

De har lärt det av sin Herre, som ”har ett milt och ödmjukt hjärta” och som kunde säga till äktenskaps­bryterskan: ”Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.”

Efraim Syrierns fastebön visar vägen –

Herre och Mästare över mitt liv!
Tag bort ifrån mig lättjans, modlöshetens, maktlystnadens
och de tomma ordens ande.

Skänk mig, Din tjänare,
kyskhetens, ödmjukhetens, tålamodets
och kärlekens Ande.

O, Herre och Konung!
Låt mig se mina synder och inte döma min broder och syster,
Ty välsignad är Du i evigheters evighet. Amen.