1 Mos 9:8-15 Ps 25:4-9 1 Pet 3:18-22  Mark 1:12-15

Att bestå i prövningen

Fastetiden kan väcka olika reaktioner. Att höra om fasta och bot, kamp och strid kan hos några leda till en trött suck. Är inte livet svårt nog ändå? Andra har lite bätt­­­re min­ne. De vet att fastetiden ger kraft och glädje, även om det kan ta emot lite i början. Några är särskilt tacksamma just för denna tid på kyrkoåret. De vill få hjälp att ta ut kursen på nytt. Det hör till männi­skans gåtfulla storhet att hon mås­­­­te ut­öva ett visst våld på sig själv för att inte förlora den egna friheten. Fastetiden ger oss hjälp för att bestå i pröv­ning­en och beva­ra vår sanna värdighet.

    Evangelisten Markus berättar kort och koncentre­rat om Jesu frestelse. Han har just berättat om Jesu dop, där rösten från himlen uppenbarar vem Jesus är, Faderns älskade Son. Nu kon­fronteras han med Satan, vilket visar vad han skall göra på jor­den: bekämpa och oskadliggöra den onde.

    Kunde Jesus frestas? För många tidiga utläggare var detta ett problem. Som Guds Son kunde han inte frestas, han som ständigt var ett med Fadern. ”Gud kan inte fres­tas av det onda, och själv frestar han ing­en”, säger aposteln Jakob. Men Gud har bli­vit verklig männi­ska. Därför är Jesu frestel­se inte på låtsas. Hade han inte varit verk­lig män­­­niska hade han inte varit oss till hjälp som förebild. ”Vi har en överstepräst”, säger Hebreer­bre­vet, ”som har prö­vats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd”. Han antog kropp och själ som varje annan människa. Till själen hör vil­jan, den mänskliga viljan. Det är den mänskliga viljan som frestas att vika av från det upp­drag han har fått av Fa­dern.

    Ordet för fresta har en tvåfaldig betydelse. Dels frestelse att synda. Men ordet be­tyder också prövning. Tydligast märker vi Jesu prövning i Getsemane, där han ber:

”Ta denna bägare ifrån mig. ”Men”, tillägger han, ”inte som jag vill, utan som du vill”. Han frestas och prövas, men bejakar och överlåter sig åt Faderns vilja. Prövningen var verk­lig. Att Jesus också är Guds Son gör honom inte mindre mänsklig. I Get­se­ma­ne upp­repar han bönen tre gånger innan kampen är över. I öknen fanns det ingen an­nan tröst än bö­nen. Jesu frestelse sker för vår skull, för att vi skall få hjälp att avvi­sa frestel­sen och hålla ut i pröv­ningens stund.

    Liksom han på korset bär våra synder i sin egen kropp, utsätts han i öknen för våra fres­tel­ser och prövningar. Augustinus säger till den tro­en­­de: ”Från dig hade han sin frestelse, från honom har du din seger”. Därför är han inte bara ett mora­liskt föredö­me. Han är själva kraften i vår kamp mot frestelse och synd. En munk­­­fader säger: ”Visst är det na­turligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss och hjälper oss?” Aposteln Johan­nes säger: ”Kris­tus som är i er, är större än han (Satan), som är i världen”.

    Det första verktyg vi behöver i vår kamp mot frestelse är kunskap, kunskap och in­sikt om att hela jordelivet levs på ett slagfält, inte på ett nöjesfält, som hedonismen vill få oss att tro. Går människan ut i livet som till ett nöjesfält blir hon ett lättfångat by­te för fiendens angrepp. Hon tvingas säga: ”Jag var naiv”. Prövningen blir inte min­dre för den kristne. Snarare tvärtom. Ju närmare Gud, des­to svårare kan prövningen bli. Men prövningen är lärjungens adelsmärke. De flesta hel­gonen utsattes för svåra pröv­­­ningar. Denna insikt hjälper lärjungen att vara på sin vakt och inte bli över­rump­lad.

    Det andra vapnet är att lärjungen har kraft att avvisa frestelsen. Att låta sig styras av rädsla och klenmod är att under­skatta den kraft vi bär på. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt över­lämnar sig åt honom”, säger en munkfader. ”Gå din väg, satan”, sä­ger Jesus. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob.

    Det tredje och viktigaste: Lita på Guds hjälp! Vi upptäcker hans hjäl­p genom bö­nen, den ivri­ga och uthålliga bönen. Den som frestas uppmanas att gripa tag i bö­nen och hålla ut i den. Rosenkransen eller Jesusbönen är beprövade och starka vapen. Psaltarpsalmen 91 dyker ofta upp i fastetidens liturgi. I klostren ber man den varje kväll. Psalmen talar inte bara om olika slags prövningar och strider, utan lika mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Ing­et ont skall drabba dig”.

    Aposteln säger: ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över er förmåga: när han sänder pröv­ning­en visar han er också en utväg, så att ni kommer ige­nom den”. Inte heller gri­pas av förtvivlan om man fallit, utan genast resa sig, ödmjuka sig och fortsätta framåt, och aldrig miss­trösta om Guds barmhärtighet.

    Vi får räkna med änglarnas hjälp, de som också betjänade Jesus när han pröva­des. ”Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går.” Ändå är också äng­larna maktlösa om människan låter sig förföras. Det är som om Herren vän­tade på vår samverkan. Vi skall snart sjunga vid altaret: ”När han besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden”. Han inte bara lär oss, han ger oss del av sin seger i den heliga kommunio­nen.

    Glöm inte det nästa gång du prövas. Och när du vunnit seger glöm inte att tacka honom och ge ho­nom äran, så att du inte blir högmodig och fienden kan anfalla dig i ett bakhåll. Profeten sjunger: ”Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mi­na motståndare under mig. Därför vill jag lovsjunga ditt namn”.

    Amen.