Mal 3:1-4  Ps 24:7-10 Heb 2:14-18  Luk 2:22-40

Ljuset som lyser i mörkret

Det ljus vi bar i våra händer vid gudstjänstens inledande procession, ett ljus med en flämtande låga, är starkare än mörkret. Det ljuset symboliserar barnet i Symeons famn. Dess liv var hotat från början och slutade på ett kors, men visade sig vara star­kare än döden. Till det yttre såg man ingen skillnad mellan detta barn och andra barn. Men den gamle Sy­meon och Hanna såg. De hade inte glömt Jesa­jas profetia som vi hör­de under jul­natten för fyrtio dagar sedan: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila”. De flesta i de­ras sam­tid hade slutat hoppas.

    Dagens fest firas också som det gudsvigda livets dag. Symeon och Hanna läste profeternas löften och höll vakt vid sitt hjär­tas port mot förlaman­de och mörka tankar. Det litade på att det Gud hade lovat genom sina profeter, det skulle han också infria. Det står om Hanna att hon ”aldrig vek från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön” och om Symeon att han ”väntade på Israels tröst”. Lukas säger att helig an­de var över ho­nom. Ett av de många namnen på den helige Ande är: Trös­taren. Symeon hade fått ett sär­skilt löfte, att han inte skul­­­­­le se döden förrän han hade sett Herrens Messi­as. När han får ingivelsen att gå till templet är han beredd. När föräld­rarna bär in bar­net i tem­­p­let då ser han vad and­ra inte ser, ljuset i det barn han tar i sin famn. Nu kan han be sitt livs afton­bön. Också Hanna kom­mer fram. Hon tackar och prisar Gud och berättar för alla som väntade på Jeru­sa­­lems befrielse.

    Vi som firar denna fest gör det för att bota vår blindhet och stärka vår andliga synförmåga. Vi hör vad som hände den gången, men det är mer än så. När kyrkan firar något i den heli­ga historien, så är det inte ba­ra något för­flutet. Liturgin gör det förflutna närvarande. Symeon fick ta barnet i sin famn. Vi får ta emot Jesus i våra händer och på vår tunga. Egentligen är det mer än vad Symeon och Hanna fick göra. Som den gång­en är det ett verk av den helige Ande som vill tända ljus och ingjuta tröst i våra hjär­tan.

    Det står att Josef och Maria förundrade sig över vad som sades om barnet. Också de måste gå trons väg. Inte ens de hade någon genväg. Efter att ha välsignat den lilla familjen vän­de sig Symeon särskilt till Maria. Hon får höra vad som skall hända hennes barn och henne själv när ljuset förmedlas vidare. Och då tycks det varma ljuset bli skarpt och svårt att uthärda. Barnet skall bli till fall eller upp­rättel­se för många och till ett tecken som väcker strid. Också ge­nom Marias själ skall det gå ett svärd.

    Tecknet blir motsagt. För en styv generation sedan var namnet Jesus vanligt och respekterat i det offentliga rummet i vårt land. Idag undviker man namnet Jesus. Färs­ka siffor säger att över femton personer per dag berövas livet i vår värld på grund av sin krist­na tro. Alla dagar på året. För ett par år sedan var det tolv. I väst­värl­den är det inte minst moraliska frå­gor som blivit kontroversiella, framför allt frå­gor kring livets början och vid dess slut. Många vrider sig av obehag, men ingen kan vara neu­tral. Den som avvisar san­ningen bereder väg för lögnen. Tho­mas av Aquino säger att san­ning­en framkallar hat. Det hat som drabbar mar­tyrerna är, om inte ett Guds­bevis, så i varje fall en bekräftelse på Syme­ons ord om tecknet som väcker strid. Barnet i Sy­me­ons armar blottlägger inte bara det bästa hos män­niskor, utan också det säms­ta.

Striden går genom det egna hjärtat. Ju närmare människan kommer Jesus, desto mera blottläggs inte bara de goda utan också de onda tankarna. Ju klarare solen ly­ser, desto tydligare ser man också de små fläckarna på fönsterrutan. Symeon tycks redan ha genomgått sin luttring. Sä­kert har han gjutit många tårar. Hans hjärta är rent. Där­för ser han det andra inte ser. Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I den händelsefattiga vän­tan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar, kan misströstan lätt sippra in. Män­niskan ställs i valet mellan förtvivlan och över­låtel­se. Något tredje tycks inte finnas. Symeon och Hanna höll ut i väntan på Israels tröst.

    Det allra märkligaste är att Gud inte sätter punkt ens när hatet förde hans Son till kor­set. Tvärtom. Det är från detta kors som trösten rinner fram och ljuset lyser. Han uppstod från de döda och utgöt sin helige Ande för att öppna våra sinnen för vidden och bred­den, för djupet och höjden av den gudomliga kärleken. Det är i mörkret som det gu­domliga ljuset lyser klarast.

    Det Symeon såg den gången i templet är vad kyrkan låter oss se i var­je mäs­sa. Guds ord tänder trons ljus i våra hjärtan. Kommunionen stärker ljuset för att bevara hjärtats låga brinn­an­de, så att också vi kan fara hädan i frid. I varje eukaristi kan vi instämma i Sy­meons ord: ”Mi­na ögon har skå­­dat frälsning­en som du berett åt alla folk, ett ljus med uppen­barelse åt hedningar­na och härlig­het åt ditt folk Israel”.

    Vi får börja stava på vårt livs afton­bön: ”Her­re, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat fräls­ningen”.

    Amen.