– Tit 1:1.5 Ps 96:1-3,7-8a,10 Luk 10:1-9 –

Timotheos och Titus var aposteln Paulus mest betrodda medar­be­tare. När han ”lämnar över” sitt uppdrag till dem blir det ett första steg i den ”apostoliska successionen”.

Paulus skriver till dem om ”vår reli­gions sanning” och om ”den sunda läran”. I sitt brev till Ti­tus skriver han om trons ”hopp om evigt liv”. Det är ”successionen”, förmedlingen, av den apostoliska läran. Den sanna och en gång för alla givna.

Men han ger också anvisningar om den kyrkliga ordningen. Pau­lus uppmanar Titus att ”tillsätta äldste/presbyterer”, det vi idag kal­lar präs­ter. Traditionen säger att Timotheos blev den förste biskopen i Efe­sos och Titus på Kreta.

Ingen tar sig detta uppdrag. Det kan bara tas emot av dem som själva har fått det. Vem skulle kunna/våga handla i Jesu namn, om han inte själv hade fått det som uppdrag, ytterst av Jesus själv?  

Kyrkan är inte en organisation utan en organism.  Breven har en varm och personlig ton. Paulus kallar Titus sitt ”äkta barn i den ge­mensam­ma tron”. Timotheos kallar han sitt ”kära barn”.

Det verk som Paulus för vidare har sin upprin­nelse och källa i Jesu per­son och under­visning. Detta fortsätter i den levande suc­ces­sionen. Je­sus upp­manar oss att ”be skör­dens Herre att han sän­der ut arbetare till sin skörd”. En helig samverkan mellan de tro­endes bön och Herrens sänd­ning av arbeta­re.

Den apostoliska successionens frukt är den gudomliga friden. Re­dan hälsningen de utsända skall använda innehåller hela budskapet: ”Frid över detta hus”.

Samma frid förmedlas när vi överträffar varandra i inbördes aktning, tjä­nande och kärlek.

Vi äter och dricker den friden i varje eukaristi. Jesus säger, och han ljuger inte: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er…”

---

[1] Benediktiner firar Timotheos och Titus den 27/1 eftersom de den 26/1 firar tre abbotar i den monastiska traditionen.