– Apg 9:1-22 Ps 117 Mark 16:15-18 –

Ljuset på Damaskusvägen förvandlade Paulus liv. Han blända­des, men fick tillbaka synen och därmed förmågan att se hela tillva­ron i det ljus som bländat honom. ”I ditt ljus ser vi ljus.”

Det ljus han såg lyser fram i hans lära och i hans livs­öde.

Hans undervisning är hisnande och fylld av paradoxer, inte alltid lätt­begriplig. Han kan inte dölja sin vältalighet, men man hör att den är av an­nat slag än den man lär sig i retoriken: bländande, ibland bitan­de, men också ömsint och varmt mänsklig.  

Jo­han­nes Chrysostomos säger: ”Ingen har bättre än Paulus visat vad männi­skan är, vilken värdighet vi har och vilken dygd detta vä­­­sen är i stånd till”. Paulus visar vad som kan hända med män­ni­skan.

Han tar motgångar och fiender i sin tjänst och kal­lar det ”rättfär­dig­he­tens vapen”. Han gläds åt ”svaghet, misshandel och nöd”.

Han berättar öppet om sin svaghet. Men något nytt har tillkommit. Han är slagen till marken, men inte för­lo­rad. Han är döen­de, än­då lever han. Han är fattig, men gör många rika. Han har ingen­ting, men äger allt.

Han blev gisslad, hånad och förbannad, men kallar sitt liv ett ”se­ger­tåg”.

Ingen har tydligare än Paulus talat om människans svaghet och om hennes synd. Om hennes totala beroende av Guds och Kristi nåd. Han vill helst skryta med sin svaghet, ”så att Kristi kraft kan omsluta honom”.  

Men det slutar inte med ”svagheten”. Nåden blir aldrig ”billig”. Han flyr från varje risk att kränka Gud. Han vet att han måste fortsätta att välja väg. Benedictus samlar det i sin vägled­ning:

”Ing­enting föredra framför kärleken till Kristus”.  

Paulus formulerar själv vad som händer: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”.