SS. Maurus och Placidus, Benedictus lärjungar

– 1 Sam 15:16-23 Ps 50:8-9,16bc-17,21,23 Mark 2:1:8-22 –

Benedictus´ lärjunge Maurus är mest känd för att han gick på vatt­net när han räddade sin yngre medbroder, Placidus, när denne hade fallit i sjön och höll på att drunkna.

Benedictus märker det i sin ande. Han ropar på Maurus och befaller honom att skynda till undsättning. Maurus lyder, utan att tveka, och märker inte att han går på vattnet. Hans in­grip­ande räddar Placidus.

I efterhand menar Maurus att det var Benedictus´ kraft som räddade Placidus, medan Benedictus säger att undret skedde genom Maurus´ lyd­nad. Gregorius den Store, som berättat händelsen, kallar samtalet en ”vänskaplig tävling i ödmjukhet”.

Steget är inte så långt till Samuels ord till Saul. ”Lydnad är bättre än offer.”

Saul föll, han som var huvudet högre än allt folket. Han bröt mot lyd­naden och tänkte att ett offer kunde skyla över olydnaden. 

De monastiska fäderna hänvisar ofta till Samuels svar.

Skälet är att egna offer, mödor och projekt, kan ge näring åt högmod och äregirighet. Då fördunklas tron och högmodet växer.

Då förstår man inte att det är något nytt som tron ger. Det blir som att lappa på den egna rättfärdigheten.

Lydnad är hälsosammare för ödmjukheten. Den har mindre att beröm­ma sig av. Trons lydnad är i grunden ett mottagande. Så motiverar fä­derna lydnad också för de äldre och erfarna.

De egna projekten ger i längden ingen glädje, medan lydnaden ger bå­de frihet och glädje. ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust.”

Lydnaden får hjälp att överlåta sig, att tro och förtrösta.

Kyrkan har inget eget offer att bära fram. Men det som Gud läg­ger i hennes händer, Kristi offer, det bär hon fram i tro och lyd­nad. I hans offer infogas den troendes lydnad.