1 Sam 3:3b-10,19  Ps 40:2,4ab,7-10  1 Kor 6:13c-15,17-20 Joh 1:35-42

Vägledning, yttre och inre

Mer än någonsin behöver människan vägledning. Det är in­te svårt att få in­for­mation, men svårt att urskilja och bedöma. Hur ser jag vägen klart? Det är inte predikantens uppgift att analysera världsläget. Hans uppgift är att förkunna evangeliet. Det svarar inte på alla frå­gor, men det tänder ett ljus. Vad säger det evange­lium vi nyss har hört?

Johannes Döparen står där med två av sina lärjungar. Han vittnar om honom som skall komma efter honom, ett ljus som skall lysa i männi­skornas mörker. Då kommer Jesus gående. Johannes säger: ”Där är Guds lamm”. De som hör honom känner igen uttrycket. Pro­fe­terna före honom har använt det om en särskild person, en Herrens tjänare som Gud har lovat sända, som liknas vid ett lamm som skall offras. De som lyss­nade till Johannes kände till löftena och nu säger han om Jesus som kommer gåen­de: ”Där är Guds lamm”.

Evangelisten berättar om de två lärjungar som stod bredvid Johannes Döparen. Han säger att de ”hörde vad han sade och följde efter Je­sus”. Den enes namn var Andreas. Den andre var förmodligen evangelisten Johannes själv. Vi vet vad som skall hända med dem, men nu är vi i det första avgörande ögonblicket. Vad hän­de? – Det står att de ”hörde” vad Johannes Döparen sade. De lyssnade till en pålitlig vägvi­sare.

Det finns många som pekar och talar och argumenterar, men alla är inte på­lit­liga. Jo­hannes hade inte något eget och originellt bud­skap. Han steg ödmjukt åt sidan och sade:

”Det är som sig bör att han växer till och jag förminskas”. Han hänvisade till profeterna långt före honom själv. Hans eget sätt att leva be­kräfta­de hans ord. – Vad kan vi dra för slutsatser av detta, vi som be­höver vägledning? Det är inte rådligt att lyssna till vem som helst. Vi har skäl att pröva an­darna innan vi lånar nå­gon vårt öra. Men det finns tunga skäl att säga: Johannes Döparen är en pålitlig väg­ledare. 

De två som följde hans vägvisning följde Jesus. De stannade inte som åskådare. De nöjde sig inte med att lyssna till ständigt nya röster och synpunkter. De gjorde ett val, trots att de inte visste allt. De anade att ett sådant val hör till människans villkor, om hon inte ständigt skall föras hit och dit av strömmen eller grubbla sig fördärvad.

Nästa moment, evangelisten berättar mycket kortfattat och koncentrerat, är att Jesus vänder sig om och ställer en fråga till de två som slagit följe med honom: ”Vad söker ni?” Om de bara varit lite nyfikna hade de kunnat dra sig undan. Men de frågar: ”Mästare, var bor du?” De vill veta mera och får rådet: ”Följ med och se!” Det är en inbjudan att få veta mera, bå­de kunskap och erfarenhet, både teori och prak­tik.

Det motsvarar den undervisning som kyrkan ger, inför dopet, inför konver­sionen. Det är vad novisen får när han går i kloster. Det tar sin tid, och tid behövs. Det står att de två följde med och såg var han bodde.

Vi hör att något har hänt när en av de två, Andreas, träffar sin bror Simon. Till denne säger han: ”Vi har funnit Mes­sias”. Han säger inte att han upplevt något häftigt. Han talar om den person som Johannes Döparen och alla pro­feterna före honom hade lovat skulle komma efter dem, den utlovade. Andre­as har för­stått att Johannes hade pekat rätt, att hans vittnesbörd var pålitligt.

Andreas är den förste av apostlarna som avlägger detta vittnesbörd. Genom att stan­na hos Jesus där han bodde, det är i Kyrkan, föll bitarna på plats. Det profeterna för­utsagt kan han som apos­tel bekräfta. An­dreas korta vittnesbörd, ”vi har funnit Messias”, är grun­­den för kris­ten tro.

        Det vittnesbördet förs från bro­der till broder, från mun till öra, från hjärta till hjärta. Ändå utspelar sig världshistorien kring detta vittnes­börd. Då som nu. Det är pärlan i kyr­kans skatt­kammare. Martyrerna har i Döparens efterföljd bekräftat det med sina liv.

När Andreas tar med sin bror Simon till Jesus står det att Jesus ”såg på Simon och sade: ’Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas, det betyder Petrus’”. Jesus ser vem Simon är, han känner hans namn. Men till­talet säger också vad han skall bli. ”Du skall heta Kefas, det betyder Petrus (klippan)”. Simon har inte bara funnit Messias. Messias har funnit honom och Simon har också funnit sig själv och förstått att han är utvald att bära fram det vittnes­börd som Andreas vittnade om. Petrus skall senare säga: ”Du är Messias, den lev­ande Gudens Son”. Petrus skulle inte gå sin väg spikrakt. Vid ett tillfälle ville han hindra sin Her­re att gå lidandets väg och fick en kraftig förma­ning att inte gå djävulens ärenden, utan gå ba­kom sin Herre och följa honom. Långt senare fick också Paulus kraf­tigt förmana Petrus. Men det löfte hans Herre gav om sin Kyrka står fast: Dödsrikets portar skall aldrig få makt över den kyrka han grundat på Petrus och hans bekännelse.   an

       Vi frågade i inledningen hur vi skall se rätt och hitta vägen i dagens virrvarr. Svaret lyder: Ingen hittar rätt utan pålitliga vägvisare. Men det utesluter inte att också den egna förmå­gan att lyssna kan läras och övas. Vi hörde det i den första läsningen om den unge Samuel. Han ligger och sover i templet, ett stycke från prästen Eli. Nu hör han i mör­k­ret en röst som ropar på honom. Han skyndar till Eli: ”Du ropade på mig”. Eli skickar ho­nom till­baka: ”Jag har inte ropat, min son. Gå tillbaka och lägg dig”. Detta upp­repas ytter­ligare en gång. Tred­je gången förstår Eli att det är Herren som ropar på Samu­el. Och han ger ho­nom rådet att nästa gång svara: ”Tala, Herre, din tjänare hör”. Först nu kan Samuel börja lyssna och själv lära sig känna igen Herrens röst.

         Nu hade förvisso Samuel en särskild uppgift, som inte är allas. Han fick bland annat uppdra­get att varna prästen Eli. Ändå är hans exem­pel lärorikt för alla. Varje människa har en unik och personlig väg att gå, som bara hon själv kan lyssna fram. Därför uppmanar oss evangeliet att gå in i hjär­tats innersta, stänga dörren för allt yttre larm, och inte bara tala, utan också lyssna, lyss­na med hjärtats öra. Vi känner igen uttrycket från inledningen till Benedictus regel: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra”. I människans in­nersta finns det vi kallar samvetet: ”människans hemligas­te cent­rum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd”.

   Men samvetet är inte suveränt och ”ensamt”. Samvetet måste fostras och formas efter Guds och Kyrkans tro och bud. Samvete betyder att ”samveta”, att ”veta det samma” (som Gud). Också en profet som den heliga Birgitta lade fram sina uppen­ba­relser för sin själa­sör­jares prövning. Det ersätter inte det egna samvetets röst och til­lämpning. Tvärtom når sam­vetet först då sin egen fullkomning.

Vi behöver den heliga kyrkan som vägledare och som berättar om sin dyrbaraste skatt. Hon hål­ler upp denna skatt i varje mässa och säger: ”Se, Guds lamm, som borttager värl­dens synder”. I bi­belns sista bok talar samme lärjunge Johannes om dem som ”föl­jer lammet vart det än går”. De går inte vilse.

        Lovad vare Jesus Kristus som genom sitt ord och i sin Kyrka både visar vägen och själv går den med oss.

Amen.