2 Sam 7:1-5,8b-12,14,16 Ps 89:2-5,27,29 Rom 16:25-27 Luk 1:26-38

Ingjut, Herre, din nåd i våra hjärtan

Så bad vi i kollektbönen denna fjärde söndag i advent. Det är samma bön som av­slutar Ange­lusbönen, som i katolsk tradition beds morgon, middag, kväll medan kyrk­klockan klämtar. Vi ber denna bön i mässan denna fjärde advent, som i år också är julafton. Vi är alldeles nära julen, men ännu inte framme. Hela adventstidens väntan samlas i den­na bön: Ingjut, Herre, din nåd i våra hjär­tan…

    Det är inga småsaker vi ber om. Vi ber att Guds nåd skall ingjutas i våra hjärtan så att vi för­står och inser hur väldig den högtid är som vi skall fira. Vi vore döda till evig tid, säger Augustinus, om inte Gud hade blivit människa och fötts i tiden. Alla jul­förberedelser är fåfänga om inte Kris­tus föds i våra hjärtan. När orosmolnen hopar sig är det frestande att fly in i drömmar och stäm­ning­ar, eller ge sig hän åt egna för­hoppningar eller planer.

Kung David fick erfara det när han med egna krafter ville bygga ett hus åt Herren. Han ville inte låta den heliga arken bo i ett tält, medan han själv bodde i ett hus av ce­der­trä. Också profeten Natan in­stämmer i detta generösa och fromma förslag, tills Gud själv griper in. Profeten frågar David på Guds vägnar: ”Skulle du bygga mig ett hus att bo i?” Så påminner Gud honom om att det är han som har hämtat David från få­ren och gjort honom till en furste över Israels folk. Det är Gud som varit med ho­nom på alla hans vägar och utrotat alla hans fiender. Och nu skall han fullborda det och göra Davids namn likt de störstas namn på jorden. Det är Herren som skall byg­ga ett hus åt David. Han skall senare själv sjunga om det i Psaltaren: ”Om inte Her­ren bygger huset, så arbetar de fåfängt som bygger på det”. Det skall ske sedan Da­vids tid är ute och Gud upphöjer en son ur hans liv. Vi vet att Davids son Salomo fick bygga templet, men också att löftet pekar vidare, både tidsmässigt och till sitt inne­håll. Gud hade sagt att Davids hus skall bestå till evig tid. Gud säger: ”Jag skall be­fästa hans kungadöme. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Ditt hus och ditt kungadöme skall bestå till evig tid”. Vi hör i evangeliet om detta löfte. Ängeln Gab­riel säger om den son som Maria skall föda. ”Herren Gud skall ge honom hans fader Da­vids tron och hans välde skall aldrig ta slut”. Det är lika hisnande som det låter. Sam­tidigt som det är mycket konkret och kan bli vår högst personliga bön.

Det är därför Angelus blivit en daglig bön. Samtidigt som den är en slags minika­te­kes, en dag­­lig påminnelse om cent­rum i vår tro. Ibland har den kallats en mini-tide­gärd. Ett sätt att stanna upp några minuter och ta ut kursen på nytt. I äldre tid stan­nade man upp med arbetet på åk­rar­na eller i stadens verkstäder när Angelus­ring­ning­­en hördes. Man påmindes om Her­rens närva­ro mitt i var­dagen. Många försöker göra det­sam­ma idag, även utan hjälp av kyrk­klockor. På morgo­nen, mitt på dagen, och på kvällen. I klostret sker det vid laudes, sext och vesper.

Det är en bön, en bön om nåd, en bön om den gudomliga kraften. Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan. Männi­skan kan inte förtjäna nåden, men hon kan be om den. Hjär­­­tat måste öppna sig för att ta emot nå­den, som jorden tar emot reg­net. Ju mera en män­niska har fått smaka av nåden, desto starkare blir också fiendens försök att beröva oss den. Det kan räcka med en ond tanke för att förlora nåden. Eller en stunds umgänge med avundsjuka, själv­ömkan, irritation eller dömande tan­kar. Inte minst inför julen. Vä­gen tillbaka he­ter bön. Herre, ingjut din nåd i våra hjär­tan.

Vi har ju fått veta. Vi har fått trons ljus. Vi har hört budskapet, ängelns budskap till Ma­ria. Det som gett bönen dess namn. Angelus Domini nuntiavit Mariae. – Herrens ängel kom med bud till Maria. Budskapet att Guds Son blivit människa. Det unika bud­skapet. Anstötligt för den mänskliga tanken. Marias frå­ga är berättigad: Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man? Bud­ska­pets inne­håll, att jungfrun blir havande, är så långt utöver varje mänsklig möjlighet att endast den gudomliga nå­den kan åstadkomma det. Den helige An­de skall komma över henne.Detta får vi budskap om. Endast tron vet att det är sant. Men för att tro behövs nåd. Och inte ens tron har någon nytta av det utan fortsatt nåd. Hjärtat behöver ständigt tillflöde av nå­dens ljus och värme. Nåden märks på doften, på glädjen och på friden. Därför ber vi om den. Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan.

Också julfirandet behöver nåden. För att se och förundras, inte bara med förstån­det. Förstån­det är viktigt. Också tanken behöver hisna och förundras, bäva och gläd­jas. Kyr­ko­fädernas ut­lägg­ningar om människoblivandets mysterium är till god hjälp för den ref­lekterande människan. Men inte ens det räcker. Endast nåden ger liv åt tanken. Endast Anden ger liv åt det torra för­nuftet. 

Bönen fortsätter: så att vi, som genom ängelns budskap fått veta att din Son blivit män­niska, genom hans lidande och kors når fram till uppståndelsens härlig­het. Julen fullbordas i påsken. Påsken var den första högtid som firades av de tidiga kristna. Ju­len kom senare, i ljuset från pås­ken. Kristi påsk började redan i Betlehem. Han som en gång skall hänga på korsets trä, ligger nu på den hårda krubbans trä.

Därmed är vi tillbaka i vår kollektbön och i Angelus-bönen. Det är genom lidande och kors som vi når fram till målet. Det är inte något konstigt eller oväntat att våra mänskliga liv är präglade av lidande. Det är det normala eftersom vi lever i en fallen värld. Det är hedonismen som lurat oss att tro nå­got annat.

Men det hedonismen inte har något att säga om är att lidandet inte får sista ordet. Det är över­vunnet genom Messias lidande och kors. Därför ber vi om nåden att följa Messias ännu tätare i spåren. Nåden ger oss den kraft vi behöver för att följa honom ända till må­let. Nåden ger oss del av det han har vunnit åt oss.

Därför ber vi Angelus varje dag och särskilt inför Kristi födelses fest: Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan, så att vi, som genom ängelns budskap fått veta att din Son bli­vit män­niska, genom hans lidande och kors når fram till uppståndelsens härlighet. Genom sam­me Kristus, vår Herre.

Amen.