Jes 40:25-31 Ps 103:1-4,8,10 Matt 11:28-30

”Min rätt är fördold för Herren, och min rätt är försvunnen för min Gud.”

Det var begripligt att israeliterna tänkte så när de satt i den babylo­nis­ka fång­enskapen och var berövade både sin stad och sitt tempel.  Det är lätt att tän­ka så när de globala hoten växer och krafterna avtar.

Ändå är själva tanken falsk. Profeten påminner om sanningen. ”Lyft upp era ögon mot höjden och se: vem har skapat allt detta?” Skul­le inte Skaparen ha allt i sin hand, han som är större än allt skapat? ”Han blir inte trött,” ty han är evig. Hans storhet visar sig i om­­sorgen också om den minste. ”Han nämner dem alla vid namn.”

Profeten formulerar det i överväldigande ord och poetiska uttryck. Teo­login och trosbekännelsen skall senare samla det i torra men sanna ord. Att alla mänskliga ord är otillräckliga betyder inte att de är osanna.

Gud är allsmäktig, evig och god.

Men vi har ingen hjälp ens av en sådan tro, om vi inte ”praktiserar” den. Det gör vi särskilt under advent. Profeten formulerar adventets grundhållning: ”De som väntar efter Herren hämtar ny kraft.”

Detta råd kan motiveras redan av mentala skäl. Stillhet genererar styrka. Men profeten bygger det på sann kunskap om Gud. Att vänta på den san­ne Guden ger del av hans verkliga makt och god­het.

Också Jesus bygger sitt råd på sanningen. ”Kom till mig… ta på er mitt ok och lär av mig”. Hans hjärta är milt och ödmjukt.

Att lära av honom, att följa honom och att lita på honom är att få del av hans vila, av hans mildhet och ödmjukhet.

Den heliga jungfrun Lucia visste det. Därför fick inga hot och inga plågor makt över henne.

”De som väntar efter Herren hämtar ny kraft.”