– Jes 26:1-6 Ps 118:1,8-9,19-21,25-27a Matt 7:21, 24-27 –

”Vår stad ger oss styrka, murar och värn bereder oss frälsning.”

På söndag skall vi i tidegärden sjunga om dessa murar som en bild för Frä­l­saren själv. ”Du är vår styrka, Sion, dina murar och värn är Fräl­saren.”

Det är denna grund som ger tron dess stadga. Sinnets fasthet har inte sin grund i trons subjektiva sida, hur ”mycket” eller ”in­tensivt” jag tror, utan i vad och vem jag tror på. ”På dig förtröstar han.”

Detta utesluter inte att tron måste lyda. Otron säger ’Herre, her­re’, men lyder inte. Genom olydnad öppnar lärjungen en bakdörr, där fienden slinker in. 

Den helige Ambrosius, biskop i Milano på 300-talet, tog retoriken i evangeliets tjänst. Han an­vände or­den som verbala ikoner. Han säger att predikan och undervis­ning skall framföras med ”behag­liga ord”, så att det är ”ljuvligt för folket att höra, så att det villigt följer” herdens röst.

Naturligtvis inte insmickrande. Det måste vara sant. Men skön­heten får sanningen att stråla klarare. Gud lockar med skönhe­ten.

Augustinus vittnar om hur Ambrosius´ predikan och litur­gins skön­­­­het banade väg för tron. Ambrosius hymner, präglade av stor skönhet, sjunger vi fortfarande.

Också hos profeterna lyser ibland skönheten igenom, mitt i kärv­heten. Inte minst hos Jesaja, som när han talar om staden med sina murar och värn.

Gud lockar med skönheten. För att våra sinnen skall få fäste i det bilderna vittnar om.

”Vår stad ger oss styrka, murar och värn bereder oss frälsning.”