– Rom 10:9-18 Ps 19:2-5 Matt 4:18-22 –

Aposteln Andreas har i traditionen räknats som den först kallade bland apostlarna. Vid det nya kyrkoårets början inleder han raden av helgon.

Något nytt började genom det ord som kallade honom. Kristi ord ger inte bara infor­mation. Hans kallande ord tränger in i hjärtat och för­vand­lar det. 

Människan måste låta detta ske och samverka med den nyskap­ande kraften. Hon kan avvisa ordet eller glömma det för annat. Gud gör inte våld på människans fri­het.

Ibland kräver kallelsen det till synes omöjliga. Ändå är kal­lelsen något mer än ett viljebeslut. Kallelsen är en obändig kraft, för­med­lad genom den helige An­de.

Därför är kallelsen starkare än alla svårigheter. ”Ingen som tror på honom skall stå där med skam.” Ett enbart mänskligt beslut skul­le inte ha den­na kraft. 

Aposteln Andreas hade enligt legenden upptäckt att själva korset rymde kraft. Han skall ha lidit döden på ett kors i X-form. Antifo­ne­rna i den monastiska tidegärden är snarast över­tydliga när de vittnar om denna kraft.

Andreas tilltalar korset, nästan som om det var en person: ”Jag har alltid älskat dig och önskat att få omfamna dig”. Också liturgin tilltalar korset: ”O, heliga kors”. Vi gör det på Långfredagen.

Ondskan står maktlös och förvirrad inför korsets kraft.

Andreas tilltalar korset och ber: ”Ta mig, o kors, från människor­na, och ge mig till min Mästare, så att han kan ta emot mig ge­nom dig (o kors), han som återlöste mig genom dig (o heliga kors)”.

Låt oss inför det nya kyrkoåret be om öppnade hjärtan för denna kraft.