– 1 Mack 2:15-29 Ps 50:1-2,5-6,14-15 Luk 19:41-44 –

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, grun­dade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några me­nar att de iriska munkarna räddade kristen­domen i Europa, som vid den­na tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­­­de folks invasio­ner. Det liknar mycket vår egen tid. 

Var tiden inne när Mattathias med egna ögon såg avfallet och greps av ”helig iver”? Han grep till vapen. Han kunde hänvisa till hur Pinechas ha­de gripit till våld när folket avfallit under Mose tid (4 Mos 25).

Ett samhälle har rätt att gripa in och skydda sig mot hot och våld, men yttre makt går inte till roten med det onda. Våld i religionens namn avvisas tydligt av både Jesus och hans kyrka.

Ändå låter oss kyrkan höra om Mattathias ”heliga iver”. Hon vet att det finns en god och helig iver. Hon ser den hos marty­rer­na. Hon vet att världen inte räddas genom yttre våld, men genom lidande.

Alternativet till våld är inte något ljumt och avslaget lagom. Bene­dic­tus låter sin regel kulminera i kapitlet om den goda ivern.

Jesus gråter över Jerusalem: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred!”

Låt oss gråta över vår ljumhet och tröghet till dess att den goda ivern växer fram.