Upp 7:2-4,9-14 Ps 24:1-6 1 Joh 3:1-3  Matt 5:1-12a

Helgonen visar vägen till en öppnad himmel

”Låt oss glädja oss i Herren på alla helgons högtidsdag.” Så sjöng vi i dagens in­gångs­antifon.  Alla Helgons högtid är en slags skörde­fest. Helgonen är den rikaste frukten av vår Herres Jesu Kristi död och upp­stån­delse. Helgonen lyfter vår blick mot fullkom­ning­en och slut­målet. Även om vi fort­farande suc­kar under död och förgäng­lig­het stärks vi i glädjen och hoppet när vi ser den stora skaran inför den him­melska tro­nen. Hel­gonen får oss att räta på ryggen och se mot målet. 

    Det är desto viktigare idag eftersom en hel kultur tycks ha förlorat hoppet om det eviga livet. Under 70- och 80-talen ansågs det som en flykt från den jordiska kallel­sen att tänka på det himmelska. Fortfarande talas det märkligt lite om de yttersta ting­en: dö­den och domen, himmel och helvete. Någon som följde den nyligen avslutade sy­no­den i Rom konstaterade att det knap­past sades något om vad som väntar efter dö­den. Är också trons folk ointresserade av evigheten?

Mycket har förvisso blivit bättre på jor­den. Män­niskans vetenskapliga och materi­ella fram­steg är enorma. Det vet den som fått del av dagens avancerade sjukvård. Ingen vill vrida den klockan till­baka. Det tragiska är att samtidigt som hoppet om det eviga livet har förlorats, har också männi­skans okränkbara värde försvunnit, både vid livets början och dess slut. Ofta mär­ker hon det först när det redan har skett. Att leva livet som om Gud inte finns slår till­baka på männi­skan själv. Att leva “utan hopp och utan Gud i världen” leder till män­ni­skans moraliska blindhet och andliga död, även om hon lever fy­siskt. Att tända ljus på de hädangångnas gra­var är mänsk­ligt. Men hittar de sörj­ande inte in i kyrkan, förblir de utan ljus och vägledning. Andra krafter tar över i livet. Ett tydligt tec­ken är de många som redan i unga år inte ser någon mening med livet. Utan himlen går den jor­diska ekvationen inte ihop. Den som inte först sö­ker Guds rike får problem också i människans rike.

De som skulle kunna ge oss hoppet tillbaka är vår tids martyrer. Och de är flera än nå­gonsin tidigare under kyrkans historia. Martyrerna har förlorat sina liv för trons skull, men de dog med en bön på läpparna, ofta för sina bödlar. De vittnar om ett hopp som är starkare än våld och övergrepp, starkare än döden. Det är dessa som Johan­nes såg när himlen öpp­nar sig för ho­nom i den första läsningen på Alla Hel­gons dag. Någon frågar vilka de är som står runt Guds tron, i lovsång och tillbedjan. Han får svaret: “Det är de som kom­mer ur det stora lidandet”. Martyrerna var de första helgon som kyrkan började fira. Dagens högtid var från början en martyrfest. Jesus beskriver dem i Saligprisningarna: “Sali­ga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt för­talar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor I himlen”.

Alla helgon har levt i hoppet. Det gav dem stadiga fötter på jor­den. Inte minst i mot­gångar och prövningar, som ingen människa förskonas från. “Finns någon bland alla des­sa helgon”, frågar en av kyrkans lärare, “som inte gick över till himlen genom smärtor och bedrövelser i detta livet?” Men de visste att sådant hörde till. En av dem kunde säga: “Vå­ra li­danden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall up­pen­baras och bli vår”. Hedonis­men lurar oss att tro att det är det bekväma och prob­­­lem­fria livet som är det nor­mala och eftersträvansvärda. Helgo­nen visste att det­ta livet är en föröv­ning till det fulla livet. De suckade med hela skapelsen, men de viss­te att det var födslovån­dor. Därför fick inte bedrö­velsen sista ordet.

De lärde sig dessutom att skilja mellan olika slags bedrövel­se. De sörj­de inte läng­re över att för­lora något världsligt eller förgängligt. Men de sörjde över den egna syn­den och den egna likgiltigheten. De vände om och gjorde bot. Då skedde något med dem. De fick sina synder borttvätta­de i Lammets blod och fick ny lust att öva barm­härtighet mot de ännu värre drabba­de. De sörjde över att inte likna sin Herre, men tröstades av hoppet. Aposteln Johan­nes säger: “Var och en som har detta hopp till Jesus renar sig, liksom han är ren”.

När de prövades av motgångar och orättvisor knotade de inte, men ödmjukade sig ännu mer. De såg sig själva som de lägsta och ringaste. Men då hände något i deras hjärtan. Deras sorg över den egna halvheten gav dem en ny slags glädje. Jesus sä­ger: “Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade”. Profeten sjunger: “De som sår under tårar skall skörda med jubel”. De hungrade och törsta­de efter rättfärdigheten och upp­täckte att själva hung­ern gav dem kraft att skynda vidare.

Helgonen visar sig vara inte bara vägvisare och föredömen. De är också hjälpa­re. De ger hjälp från himlen för att vi skall nå dit. Pau­lus sä­ger att vi är en enda kropp, där de starka hjälper de svaga. De som kommit närmare Gud kan dra de andra med sig. “Allt som sker med mig”, säger aposteln, “sker för er skull, för att nåden skall nå allt flera och hos allt fler väcka en överflödan­de tacksamhet, till Guds ära”.

Vår stund på jorden blir inte bara några korta år mellan födelse och död, utan en vandring mot ett mål. Vi blir pilgrimer som tillhör en “skara som ingen kan räkna av alla folk och stammar och länder och språk”, på väg mot samma mål. Redan här får vi glädja oss i gemen­skapen med den triumferande skaran inför den himmelska tro­nen, en fest­försam­ling som tillber Gud i en lovsång utan ände.

    På Alla Helgons dag lyfter vi blicken mot slutmålet. Vi ser den stora skaran inför tronen. Vi påminns om vår gemenskap med dem, vi ber om deras förbön och gläder oss över de­ras stöd och tröst.

    Inför det offrade Lammet på kyrkans altare föregriper vi slutmålet i lovsång och till­bed­jan, glädje och hopp. Vi ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla di­na heliga”.

    Amen.