– Ef 4:1-7, 11-13 Ps 19:2-5 Matt 9:9-13 –

Vår Herre förenar sådant som för oss lätt går isär. Yttre och inre, svaghet och styrka.

Evangelisten berättar om den yttre händelsen. Jesus säger till Matteus: ”Följ mig! Och Matteus steg upp och följ­de honom.”

Men redan i den yttre händelsen finns en inre. Den yttre rösten nådde in i Mat­­te­us hjärta när han satt utanför tullhuset.

”Böj ditt hjärtas öra,” säger Benedictus. För att ge ditt samtycke och villigt lyda den röst som kallar dig att bryta upp ur egenvil­jans ”tullhus”.

Det gäller också svaghet och styrka. När fariséen inom oss und­rar över vilka som finns med i kretsen kring Jesus, säger han: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”.

Det måste hela tiden pågå en process, ett växande. Detta kan hindras också av de ”sjuka” och ”svaga”. De kan utnyttja sin ”svag­het” eller sin ”sjukdom” för att slippa gå vidare.   

Paulus talar om ”kunskapen om Guds son”, om att bli full­vux­en och nå en mognad som svarar mot Kristi full­het. I Jesu mun lyder det: ”Följ mig!”

Också när efterföljelsen kan tyckas kräva det orim­liga är det fort­farande omsorg om de sjuka och svaga. Kristi omsorg ger kraft till det efterföljelsen frågar efter.

Den heliga eukaristin rymmer just detta mönster. Först däri att de synliga och hör­bara li­turgiska tecknen blir vad de betecknar. Je­sus menar vad han säger: ”Detta är min kropp”.

Vidare att det ges till de svaga, för att inifrån förvandla dem som tar emot dem, så att de får del av den styrka de tar emot.

Den som kallar de svaga ger dem också kraft att nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet.

”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”