Hes 33:7-9 Ps 95:1-2,6-9 Rom 13:8-10 Matt 18:15-20

Den hälsosamma förmaningen

Konsten att förmana och tillrättavisa syndare är inte vår tids bästa gren. Många vär­jer sig och vill inte ens höra om saken. Man menar att det bara väcker mot­stånd och att förmaningen bris­­ter i respekt för den individuella friheten. Men ing­en mänsklig ge­men­skap klarar sig utan förma­ningens konst. Den goda förma­ningen har sin källa i kär­leken och kärleken vållar inte nästan något ont, även om det kan kännas så när förmaningen ges.

   Profeterna hade av Gud fått uppdraget att vara väktare för Israels hus, som vi hör­de i första läsningen. De skulle förmana och varna den gudlöse för synden. De blev sällan populära. Men det var av om­sorg om folket som Gud sände sina profeter. Vad händer med ett folk som tystar sina profeter? Vad händer med en kultur som inte för­medlar konsten att förmana till nästa generation? Idag och sedan lång tid tycks vi lö­pa en annan risk, att vara så toleranta och ”förstående” att vi läm­nar den and­re i stic­­ket. Modet sviker oss och vi sviker vår broder. Det är ju behagligare att se bort eller att blunda.

   Kristen tro och erfarenhet ställer dessutom stora krav på den som förmanar. De vik­tigaste he­ter: sakt­mod och klokhet. Den som inte ser bjälken i det egna ögat, kan inte ta bort flisan i den andres. En förmaning kan bara ges i ödmjukhet, utan upprörd­het och vre­de. Aposteln säger: ”Om nå­gon skulle ertappas med en överträdel­se, skall ni som är andliga män­niskor visa ho­nom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad”. De andliga fäder och mödrar som kunnat förmana har också talat tydligt om att aldrig döma sin broder. Att förmana är något annat än att döma. Lilla The­resa av Jesusbarnet har undervisat hela kyrkan om kärleken. Som novis­mäs­­tarinna tveka­de hon ändå inte att mycket bestämt för­mana den syster som handlade fel el­ler gick galna vä­gar.

   Benedictus säger om abboten: ”Måste han tillrättavisa skall han handla klokt och in­­­te gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosten.” Men det betyder inte att han skall blunda eller tillåta felen att frodas. Han ska utrota dem klokt och kär­leks­fullt så som han bedömer lämpligt för var och en. Paulus talar om en tvåfaldig uppgift: att ”trösta och förma­na”. Den som har svårt att trösta och uppmuntra bör tänka efter särskilt no­ga innan han förmanar.

   Förmaning kräver inte bara ödmjukhet, utan också klokhet. Evangeliet talar om att först tala i enrum med den felande. Att tala med andra först, eller rentav skvallra eller tala ba­kom ryggen, är en svår synd som vår påve Franciskus ofta påtalar. Förmaning är ingen självpåtagen uppgift. Självutnämnda moralpoliser är ett gissel för varje ge­men­­skap. Pro­fe­terna hade uppdrag av Gud. I klostret har den över­ordnade an­sva­ret. I för­s­am­lingen den som har herdeämbetet. Föräldrar har upp­gift och gudomlig full­makt att fost­ra si­na barn. I de kul­turer jag känner till har alla äldre haft uppgift att för­mana de yngre. Vi läser om det i Vis­hetslitteraturen. Men som enskilda kan vi också kom­ma i si­tuationer där jag mås­te för­mana en vän eller med­kristen, också en över­ordnad, till och med en biskop eller en påve. Till de kristna barm­härtig­hetsverken räk­nas att ”till­rättavisa synda­re”. Kateke­sen säger att man blir medskyldig till andras syn­der, när man inte ”avslöjar el­ler hindrar”, där man kan och bör göra det. Vi är ju lem­mar i samma kropp.

   Kyrkan har av sin Herre fått fullmakt och skyldighet att förmana och till och med ute­sluta den obotfärdige från den sakramentala gemenskapen. Detta står inte i mot­sättning till kär­leken, även om det ofta uppfattas så. Evangeliet anger detta som en sista utväg, och talar just där om bönens avgörande roll. Inte ens här ger man alltså upp hoppet. Förmaningen har ett ”medicinskt” syfte, att bota. När Benedic­tus räknat upp alla åtgärder och hjälpmedel som finns, och dessa ändå varit förgäves, talar han om ”ett bättre medel: sin och alla brö­dernas bön” för den felande brodern. Kapitlet om abbotens omsorg om felande bröder är ett av de vackraste i hela regeln. Evangeliet skimrar fram.

   Den som förmanas ställs på prov. Att avvisa en förmaning är ingen konst. Det går av sig självt. Den hög­modiga människan gör dessutom gärna teater av hur ”illa hon bli­vit be­handlad”. ”Jag känner mig kränkt”, som det heter idag. Vår tid tycks befrämja denna käns­la. Men att lyssna till en för­ma­ning kan vara ett avgörande steg för att vä­xa till och mogna som människa och kristen. De som förmanar och fostrar mig kan bli mina största välgöra­re. Även om det gör ont och ibland tar tid att upptäcka det hälso­samma. Den som för­manar blir en lä­kare som botar från en sjukdom jag själv har va­rit blind för. Benedic­tus liknar abboten i en sådan si­tuation just vid en läka­re.  

   Att ta emot en förmaning är inte att låta sig hun­sas av själv­utnämnda moralpoliser. Ännu mindre att bli en vindflöjel för vad den eller den råkar tycka el­ler kas­ta ur sig. Ock­så Jesus var omutlig när han blev orättfärdigt anklagad, han gav svar på tal när han ör­filades in­för Stora rådet. Den som går till bikt regelbundet får hjälp att skil­ja mel­lan an­darna, lyssna på den hälsosamma förmaningen och hål­la självut­nämn­da do­mare på avstånd.

Kan vi påverka varandra genom förmaning? De monastiska fäderna säger ofta att de enda vi kan förändra är oss själva. ”Över andras förhållningssätt har du ingen makt”, säger Cassianus. Men det märkliga är att just bland dem finner vi också exem­pel på den goda och hälsosamma förmaningen, till exempel när de talar om vänskap. Vänskapen är ju både öm­se­sidig och uppriktig. Samtidigt som båda vän­nerna strävar efter det goda. Vänskap som utesluter förmaning stannar snart i växten. 

Den riktiga och hälsosamma förmaningen växer ur Kristi kärlek, som botar de sju­ka, upprättar de fallna och ger sitt liv för sina vänner. En sådan för­maning gör inte näs­­tan nå­got ont. Både den som förmanar och den som förmanas behöver Kristi nåd. I den goda förmaningen är Kristus mitt ibland oss. Så att hela krop­pen vä­xer till och byggs upp i kär­lek.

 Låt oss be om tillväxt både i beredskap att förmanas och i konsten att förmana.

 Amen.