Ruts bok kan läsas som en vacker och lärorik kortnovell. Den moa­bitiska kvinnan Rut har blivit änka, men följer med sin judiska svärmor Noomi, när denna återvänder till sitt land. Rut är trogen sin svärmor, som ock­så har blivit änka. Rut säger: ”Dit du går vill också jag gå och där du stannar vill också jag stanna”. Hon vill de­la sin svärmors osäkra öde. 

Det skall visa sig vara Försynens ledning av dem båda. Rut blir gift med Boas i Betlehem och Noomi får sköta om deras son Obed, som blir far till Isai, Davids far.

Men redan i Moab säger Rut till sin svärmoder: ”Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud”.

Rut har kanske anat att det är något särskilt med Israels Gud, en avsikt som sträcker sig utöver det eg­na folket.

Som stammoder till David nämns hon i Matteus släkttavla för Je­sus. Rut infogas i och blir delak­tig i Guds väldiga plan för att göra alla folk till lärjungar.

Ruts kärlek till sin svärmor har sin källa i ”det största och första bu­det”, att ”älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta, och med hela din själ och med hela ditt förstånd”.

På dessa bud hänger hela lagen och profeterna, som dörren på sina gångjärn. 

De återspeglar Guds Försyn och plan med alltsammans. 

Aposteln skall säga: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.