– 2 Mos 40:16-21,34-38 Ps 84:3-5,6a,8a,11 Matt 13:47-53 –

”Vådligt är att dröja, farligt att gå vidare.” (Den heliga Birgitta) Det är de mänskliga villkoren.   

Å ena sidan risken att fastna, se sig tillbaka, ofta av räds­la och brist på mod. Å an­d­ra si­dan, att dras med, bara för att andra gör så, utan att veta vart eller av vad.

Den som inte lär av historien upprepar dess misstag. Den som in­te summerar dagen, rannsakar sig och bör bot för det onda och tackar för det goda, gör om misstagen nästa dag.

”Himmelrikets lärjunge” får förmågan att ”ta fram både nytt och gammalt”.

Denne lärjunge är fostrad av Kyrkan att se ”det nya” redan i ”det gamla”. ”Det nya Förbundet är dolt i det gamla. Det gamla up­­pen­­­baras i det nya.”

”Så ofta molnskyn höjde sig över tabernaklet bröt Israels barn upp… Men så länge molnskyn inte höjde sig, bröt de inte upp utan stannade.”

Uppbrottet får inte ske innan molnskyn höjer sig. Men då bryter folket upp, frimodigt och i förtröstan.

Insikten om människans villkor, det ’vådliga att dröja och det far­liga att gå vilse’, föregås av bönen, ”visa mig vägen”, som följs av ännu en bön, ”gör mig villig att följa den”.

Uppbrottet sker i lydnad. Frihet och frimodighet växer ur trohet.

Kyrkan firar det i varje eukaristi, som både är närvaro och upp­brott, både kommunion och offer.

Vi får del av och överlåter oss åt Kristi evigt gällande offer.

Visa mig vägen, Herre, din lydnad för Faderns vilja, och gör mig villig att följa den.

Vi säger därtill vårt Amen.