– 2 Mos 34:29-35 Ps 99:5-7,9 Matt 13:44-46 –

Mose ansikte blev lysande när han hade talat med Gud. Guds härlighet avspeglades i hans ansikte. 

Som präst står han som förmedlare mellan Gud och människa.

När folket såg ljuset från Mose ansikte blev de rädda för att kom­ma nära honom. Men de vågar sig fram när han ropar på dem.  

När Mose hade förmedlat till folket vad Gud hade sagt, häng­de han en slöja för sitt ansikte. Paulus förklarar det långt senare med att folket inte skulle se att glansen försvann. (2 Kor 3) Det första för­bundet pe­kade fram mot det eviga förbundet.  

Glansen från skatten i åkern och från den dyrbara pärlan behöver ingen slöja. Den upphör aldrig. Jesus förkunnar dess glans och förkroppsligar dess närvaro. Han kallar det himmelriket.

Glansen förvandlar och förhärligar den som betraktar den och låter den prägla livet.

Kyrkan märker den i sina helgons liv. Idag gläder hon sig över ”skön­heten i den saliga Katarinas liv”.

Vi lyssnar för att bli seende.

Den helige Benedictus ropar: ”Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud och med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss till, då den dagligen ropar: ’Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan’”.

Jesus säger i bergspredikan: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”.