– 2 Kor 4:7-15 Ps 126 Matt 20:20-28 –

Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De kän­­ner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende av nåden.

Det inre motståndet trodde vi var borta när vi omvände oss, kanske av­lade våra löften. Som när Johannes svarar på frågan om de kan dricka bägaren: ”Ja, det kan vi”.

Ändå bejakar Jesus deras beredskap att dricka lidan­dets bä­­­gare. Han tar emot deras föresats, trots att den än­nu var okunnig, oerfa­ren och hög­mo­dig.

”Den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.”  Vi vet det teoretiskt, men det tar tid innan lärjung­en förstår det i hjärtat. Det tar tid att bli ödmjuk.  

Chrysostomos utlägger Jesu svar så: ’Ni talar om ära och segerkran­sar, jag talar om kamp och svett’.

När insikten om den egna svagheten växer och vi frestas av uppgiven­het, behö­ver fri­mo­dighe­ten få stöd. När de två Sebedaiossönerna be­jakar Jesu fråga om de kan gå denna väg så börjar han ändå inte med att tala om den våldsamma döden, utan om att dricka den bägare som han skall dric­ka. Han för dem långsamt närmare sig själv.  

Apostelns ord beskriver denna situation och förmedlar därmed kraft och frimodig­het: ”Rådvill, men inte rådlös, för­följd men inte övergiven, sla­gen till mar­­­ken men inte för­lorad.”

Kallel­sen till helighet är oerhörd: ”Jesu liv skall bli synligt i min kropp”. Men det är ofta något mycket enkelt och litet. En tjänst, ett leende, ett vänligt ord, ett steg till…

”Allt sker för er skull” säger aposteln till de troende, ”för att nåden skall nå allt fler och väcka en överflödan­de tacksamhet till Guds ära”.

”Rådvill, men inte rådlös, för­följd men inte övergiven, sla­gen till mar­­ken men inte för­lorad.”