Sak 9:9-10 Ps 145:1-2,8-11,13-14 Rom 8:9, 11-13 Matt 11:25-30

Den lätta bördan

I gårdagens mässa hälsade oss biskopen som pilgrimer. Pilgrimer är på väg, på väg mot ett mål. Också dagens evangelium antyder en väg, en väg av växande insikt. ”Lär av mig”, säger Jesus. På den vägen kan livets tyngande börda förvandlas till något lätt.

    Jesus prisar och tackar Fadern för att denna väg är dold för de lärda och kloka, men up­­penba­ras för dem som är som barn. Inte så att de lärda och kloka är ute­slutna, men det hänger inte på lärdom och bildning. Man behöver inte ha läst den se­naste boken. Ingen kan säga att det krävs något omöjligt. Kring krubban samlades både olär­da herdar och visa män. Alla kan tillbe detta barn.

När Jesus själv predikade och verka­de, så var det inte minst de enk­la, fattiga och olär­da som förstod och tog emot. Det måste ha hörts både på rösten och lyst fram i hans an­sikte. De som tog emot var som barnet när det litar på far och mor, i förtröstan och lyd­nad. I grunden är evangeliet enkelt, eftersom Gud är enkel. Helgonen var inte kom­plicerade. Några var högt bildade och fick bära ett tungt ansvar, men i hjärtat ha­de de barnets en­kel­het.

Ingen annanstans i de tre första evangelierna talar Jesus så öppet om sitt förhållan­de till Fadern som i dagens korta evangelium. För ett ögonblick öppnar han dörren till sitt in­nersta. ”Allt har min fader anför­trott åt mig.” Allt i himlen och allt på jorden är samlat i ho­nom, i Marias son. Liksom hon skyddade sitt barn, skyddar ky­r­kans lära So­nens hemlig­het. Hemligheten uppenba­ra­des vid några få till­fäl­len, till exempel vid dopet i Jordan el­ler på för­klaringsberget. En röst ljöd ur molnet: ”Det­ta är min älskade Son”. En­dast Fa­dern känner So­nen.

Samtidigt står Jesus där som människa och säger: ”Ingen känner Fadern utom So­nen”.  Hos den fjärde evangelisten säger han: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Det är både his­nande och anstötligt. Det kostade Je­sus livet. Men för den som är som ett barn blir Sonen vägen till Fadern.  

Han säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vi­la.” Män­niskan kan vara tyngd av olika slags bördor. Några är i grunden bara normala, men går lätt till överdrift. Viljan att lyckas i livet kan bli karriä­rlystnad. Viljan att få vänner kan bli ett   tvång att vara alla till lags. Härom sön­dagen ta­lade vi om att vara styrd av män­niskofruk­tan. Apo­s­­teln kallar sådant ”skyl­digheter mot köttet”.

Den tyngsta bör­dan får människan när hon vänder Gud ryggen och därmed hamnar un­­der främ­mande makter, även om de i början kan kännas befriande. De blir en börda och en last. Den växer ur misstron mot Gud och le­der till ofrihet. 

Evangeliet berättar hur människor kom till Jesus. Han lyfte av deras bördor, upp­rättade dem och lät dem gå i frid. Det Jesus lär ut är inga konstigheter. Ett barn förstår det. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila”. Han fortsät­ter: ”Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjär­ta”. Hans hjärta är öd­mjukt. Redan profeten såg att han skulle rida in i Jerusa­lem på en åsna.

Det finns olika uppgif­ter för lärjungarna. Olika nådegåvor i Kristi kropp. Men här anger han det som gäller alla. Mildhet, tålamod och ödmjuk­het tycks va­ra det viktigaste han vill lära oss. Alla synder har sin rot i högmo­d och egenvilja, den förrädiska lockelsen att vara oberoende och oviljan att be om hjälp. Många tröttnar helt enkelt på att be om hjälp. De slutar att komma till Jesus.  

Mildhet och ödmjukhet tar för de flesta tid att lära sig, eftersom de vuxna har ”glömt” hur det är att vara som barn. Den vuxne har lagt sig till med så många ”krångligheter”. Hon kan utföra impo­neran­de gärningar och slita hårt, bara hon slipper detta enk­la, att leva i mildhet och öd­mjukhet. Högmodet i hennes hjärta gör motstånd. Tills hon blir stilla, blir som barn, som kom­mer till ro i sin moders famn. Ibland tvingas hon att lära det av mot­gångar och lidan­de.

Det är ingen tillfällighet att ödmjukheten är den röda tråden i Benedictus regel. Det är vä­gen till frid och glädje. Ingen fiende får makt över den öd­mjuke. Jesus säger till slut:

”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Den som upplever det kristna livet som en börda har det viktigaste kvar att upptäcka. I slutet av kapitlet om öd­mjuk­he­ten antyder den heli­ge Benedictus hemligheten. Det som tidigare krävde möda och skedde under fruktan, sker nu ”utan möda och av kärlek”. Laster och synder har förlorat sitt grepp. De pålitliga lärarna har sagt det och helgonen har bekräftat det. ”Kärleken gör bördan lätt”, säger Au­gustinus. Den lilla Theresa vittnar om sin ”lilla och enkla väg”. Bene­dictus talar om hjär­tat som vidgar sig hos den som ”fortskrider” i tro och kärlek. I den ödmjuke finns rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande. Allt är en frukt av det Jesus lovat: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Slaven förvand­las till son eller dotter. Människan återfår sitt för­lorade bar­naskap hos den him­melske Fa­dern.

    Guds barn får instäm­ma i den tack­sägelse som Jesus into­ne­rat: ”Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens herre”. Som hans söner och döttrar, som pilgrimer på väg mot målet, firar vi både vår Herres och vårt eget mysterium i den heliga euka­ristin.

    Amen.