2 Kung 4:8-11,14-16a Ps 89:2-3,16-19 Rom 6:3-4,8-11 Matt 10:37-42

Att bli alltmer seende

Som kristna delar vi de flesta livsvillkoren med alla andra människor. Vi följer samma la­gar, både samhällets lagar och de fysiska som gäller för kroppen. ”Den yttre männi­skan bryts ner”, säger aposteln. Också troende som kommer upp i åren ser och hör sämre. Men så tilläg­ger aposteln: ”den inre människan förnyas dag för dag”. Allt bryts inte ner. Lär­­jungens inre synför­må­ga kan växa till. Vi är, som kollektbönen uttryckte det, ”lju­sets barn”. Vi har fått del av ljuset och därmed möjlighet att se något mer än vad de fysis­ka ögonen ser. ”I ditt ljus ser vi ljus”, säger psalmisten. Vi är kallade att växa till och bli alltmer klarsynta.

    Så var det för den gästfria kvinnan i Shunem enligt första läsningen. Hon tog emot profeten Elisha som gäst i sitt hus. Hon hade sett det hennes man inte ha­de upp­täckt, att Elisha var en profet och en ”helig gudsman”. På hennes förslag låter de där­för mura upp ett litet rum på det platta taket till sitt hus, så att han kun­de ta in där när han kom förbi på sina vandringar. Hennes klarsynta gästfrihet gav henne rik­lig lön. De två var barnlösa, men genom pro­fetens kraft hade de påföl­jande år en son. Hon som tog emot en profet, fick, som Jesus sade i evangeliet, ”en profets lön”.

    Jesus säger till sina apostlar: ”Den som tar emot er, tar emot mig.” Den som tar emot en apostel, tar också emot den han representerar, Jesus Kristus. Som apostlar är de tolv inte längre bara pri­vatperso­ner. Detta löfte har tilläm­pats på apost­larnas efterträdare, biskopar och präster, men också på fadern el­ler modern i klostret. ”Tron ser abboten/abbedissan som Kristi ställföre­trä­dare i klost­ret.” Om vi bara ser och hör en människa i biskopen, präs­ten eller abbe­dissan, blir vi ibland kanske impo­nerade, men förr eller senare besvik­na. Trons öga ser och hör något mera. Den som ser med en ren och ogrumlad blick upptäcker efter hand den ena gåvan efter den andra. När vi firar guds­tjänst är vi inte passiva åskådare. Vi är deltagare och får mer än en pro­fets lön. Det går för den troende som för lär­jungarna i Emmaus, ögonen öppnas och vi känner igen Her­ren.

    Men detta gäller inte bara hur vi ser på ämbetsbärare. Jesus nämner också profe­ter och rättfärdiga. Profeter är de som fått särskild nåd att förkunna Guds vilja i en ny tid och som prövats av kyrkan. De rättfärdiga är de som vittnar med ett heligt liv. Men Jesus nämner också den minste och svagaste, den som behöver en bägare friskt vat­­­­ten. Den som ser Kristus i någon av dessa och handlar därefter, han skall ”inte gå miste om sin lön”. Problemet är inte Kristi frånvaro, utan människans blindhet och trög­­het, att hennes blick lockas av annat och fångas av mörker. Låt oss be om nåden att se med ogrumlad blick. Att se den vi möter och upptäc­ka Kristus, både i den som bär ett ämbete och i den behövande och lidande. Där­med stiger vi ut ur självcentre­ring­ens mörker, ut i ljuset och rikedo­men.

    Samma klarsyn gäller också i motgångar, sjukdomar och lidande. När vi bara ser sådant som hinder och komplikationer, då är det lätt att fastna i bitterhet. Ingen und­kommer ju lidande och orättvisor. Tron ser något mera. Tron vet att Kristus har bese­grat det onda. Allt lidande är i grunden förvandlat genom Kristi påsk. Helgonen vittnar om det när de t.o.m. tackar för lidanden och plågor. Det betyder inte okänslighet. Den troendes kropp lider lika mycket som den icke-troende. När Jesus gisslades så var smär­tan verklig. Ändå fick den inte makt över honom. Ge­nom dopet är vi infogade som lemmar i hans kropp. Vi lever, som aposteln säger ”i Kristus”, i den korsfäste och upp­stånd­ne. När vi bejakar det och för­enar våra lidan­den med hans, då händer något. Redan korset har del i uppståndelsen och det nya li­vet. Som Jesus lovade i evangeliet: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” Paulus påmin­ner om att vi har skatten i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från honom själv. Något har hänt. Dö­den får inte makt över den som har dött och uppstått med Kristus. ”Han är ansatt, men inte kring­ränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.”

    Det nya märks i hur hon ser på sig själv. Aposteln Paulus uttrycker det så i and­ra läsningen: ”Så skall ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.” Or­det innehåller både kamp och seger. Först insikten om att det är synden som sabote­rar livet. Inte de andras, utan den eg­na. Det betyder inte att vält­ra sig i själv­för­akt eller att styras av mindervärdeskom­plex. Den döp­te ser vem hon är, obe­ro­ende av syn­den. ”Upp­täck din värdighet, o krist­­na människa …”, utbrister Leo den Store i en pre­dikan, ”glöm inte att du har ryckts ut ur mörkrets välde och förts in i Guds ljus och i hans ri­ke”. Syndaren kan resa sig och gå vidare. Ibland efter ett besök i biktsto­len. Vi lever för Gud och misströstar aldrig om hans barm­härtighet.

    Som vi bad i kollektbönen: ”Gud, vår Fader, du som i dopet har gjort oss till ljusets barn, låt aldrig mörkret få makt över oss, utan ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus.”

    Amen.