– Jes 61:9-11 1 Sam 2:1,4-8d (Resp.ps) Luk 2:41-51 –

Denna minnesdag har sitt historiska ursprung i Fatima (Portu­gal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med upp­maning till bot och ro­senkransbön.

Minnesdagen firas numera da­gen efter Jesu hjärtas dag. Ma­rias re­na hjär­ta har sin källa i Sonens.

Minnesdagen liknar högti­den den 8 december, Jung­­fru Marias utkorel­se och full­komliga renhet, Immaculata. Då firar kyrkan hur Gud i Ma­ria be­re­der en värdig boning åt sin Son. Idag firar vi hur Maria tar emot denna utko­relse och nåd.

För henne själv var det inte klart på en gång. Också hon fick sö­­­ka sig fram i tro. Hon och Josef blev bestörta när 12-åringen dröjde sig kvar i templet. ”De för­stod inte vad han me­nade med si­na ord.”

Men hon ”bevarade alla hans ord i sitt hjärta”, även när hon inte för­stod. Nåden behöver tid för att upplysa män­ni­skans förstånd och full­borda sitt verk.

Det sker i den kristnes dagliga överlåtelse, som har ett koncentrerat ut­tryck i den mo­nas­tiska kallelsen. Ibland måste den ”försvara sig” och kan ta hjälp av Jesu ord: ”Visste ni in­te att jag mås­te va­ra hos min fa­der?”

”Alla som ser dem skall märka på dem att de är ett släkte som Herren har välsignat.” Hur märks det? – På deras glädje. Inte utan inre kamp. Fienden berövar oss glädjen. Eller, bättre uttryckt, vi låter oss be­rövas glädjen.

Hjälpmedlet tillbaka till glädjen hör vi ur Marias mun, i hennes lovsång, som vi sjung­er i varje vesper, men som redan uttalats av profe­ten: ”Jag gläder mig storligen i Herren, och min själ fröjdar sig i min Gud”.

Hon lånar oss sina ord och vi tar dem i vår mun. Glädjen från hennes re­na hjärta rinner över i våra hjärtan, när vi tar hennes ord i vår mun. Vi upptäcker att glädjen redan finns där, men har dolts av att vi sökte den på andra platser.

Med ödmjukhetens trotsighet kan vi driva undan våra inre fien­der: ”Min själ prisar Herrens storhet, ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet”.