– Tob 12:1,5-15,20 Tob 13:2,4,6-8 (Resp.psalm) Mark 12:38-44 –

Skapelsen är inte fix och färdig. Den har skapats i ett tillstånd av att va­ra på väg (in statu viae) till en slutlig fullkomlighet. Denna plan, från bör­­­jan till slutet, leds av Guds försyn.[1] Den har också sina medaktörer, män­ni­skor och änglar.

Vi har under veckan hört om ängeln Rafaels medverkan i det som hän­de Tobit och hans familj. Sam­tidigt var ängeln beroende av att Tobias följde ängelns an­­vis­ningar. Så skedde och det ledde till ett lycko­samt slut.

Människan är inte en lekboll för opersonliga makter. Vi är inte under­kas­tade ett kallt öde. Som kristna ber vi till Jesu Kristi Fader. Genom Jesus, som blivit vår broder, får vi kal­la hans Fader för ”vår Fa­der.”

Redan psalmisten visste det: ”Du leder mig efter ditt råd och skall se­dan upptaga mig med ära”.

Det vi kan göra ser inte mycket ut för världen. Det liknar mest de ”två kopparslantar, alltså några ören”, som änkan bar fram i temp­­let. Men Jesus korrigerar våra måttstockar. Det lilla väger tyngre än allt vad de rika ger, när det ges utan förbehåll och reser­vationer.

Människan samarbetar med sin skyddsängel och samverkar med Guds försyn. Medan den som ”lever i synd och orättfärdighet är sin egen fi­en­de”.

I jungfru Maria blir försynen som tydligast. Hennes ja och överlåtelse öppnade dörren för Guds vidunderliga plan. Hennes son kallar sig vä­gen, en väg som föregriper målet, sanningen och livet.

I den heliga eu­karistin frambär vi våra liv och förenar det med So­nens överlåtelse åt Faderns plan. Vi stärks i tron på Guds försyn och leds mot målet.

I vårt Amen till den heliga kommunionen överlåter vi oss som Maria åt Guds försyn: ”Må det ske med mig efter ditt ord”.

---

[1] Katekesen 302-324.