Kortpredikan S. Beda Venerabilis, munk, präst och kyrkolärare[1]

– Apg 22:30; 23:6-11 Ps 16:1-2a,5,7-11 Joh 17:20-26 –

Paulus använder list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger han: ”Det är för hoppet om de dödas uppstån­del­se som jag nu har ställts inför rät­ta”.

Paulus vet att fariseerna tror på upp­stån­delse och ett liv efter dö­den, medan sadduke­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”.

Därmed räddas Pau­lus ur den akuta krisen och kan fö­ra bud­ska­pet vi­da­re. På natten får han höra av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”. Listen stod i Guds tjänst, men Paulus visste att det skulle kosta honom li­vet.

I sin översteprästerliga förbön ber Je­sus till Fadern: ”den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Det är den kärlek Fadern har äls­kat Sonen med ”före världens skapelse”, tillvarons innersta vibrerande centrum. Han ber att lärjungarna skall dras in i den.

Det kan bara ske genom Anden. Därför är det för lärjungarnas bästa att han går bort och bereder väg för Anden: ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem”. Men det sker inte utan människans samverkan.

Där­­för ber vi om kär­lekens Ande, ”så att vår vilja kan behaga dig ge­nom att bli ett med din” (kollektbönen för torsdag denna vecka före pingst). Antingen det sker dra­ma­­tiskt som för Paulus, i nattens tysta bön, eller genom uthålligt tålamod i prövning och lid­an­­de.

Samma bön kan formuleras: ”Ske din vilja”. I den he­liga eukaristin, som är både offer och kom­munion, för­enar vi oss med Kristi överlåtelse.  

O du helige Ande, kom, tänd i oss din kär­leks eld, så att vår vilja kan behaga dig genom att bli ett med din.”


[1] Beda Venerabilis, den vördnadsvärde, kom redan som barn till kloster (Eng­land, 700-talet). Beda förblev i kloster hela sitt liv ”bed­­jande, läs­an­de, lärande, skriv­ande ”.