– Apg 20:17-27  Ps 68:10-11,20-21 Joh 17:1-11a –

Jesu avskedstal får en slags fortsättning i Pauli avskedsord till de äld­ste i Efesos. De skall aldrig mer återse honom som för dem vittnat om Guds nåderika evangelium och som delgett dem allt som hör till Guds plan.

Han är på väg till Jerusalem, han vet att bo­jor och lidanden vän­tar ho­nom, men han säger det inte uppgivet. Hans eget liv har förlorat sitt värde för honom: ”jag vill fullbor­da mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”. En större frihet skym­tar fram.

Paulus för vidare det vi hör i Jesu avskeds­tal. Jesu över­låtelse och offer uppenbarar Faderns härlig­het. Faderns ljus blir syn­ligt i Sonen, när denne fullbordar Faderns vilja.

Paulus vittnar om samma härlighet, både i sin förkunnelse och i sitt per­sonliga livsöde och martyrium.

Jesus ber för sina lär­jungar och för sin kyrka, för dem som ”be­varat” hans ord. ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen.” So­nens egen närvaro och mission fort­sätter i Kyrkan.  

Sonen säger till Fadern: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”. Ock­så Kyr­kan kan säga det till sin Herre. Det in­går i Faderns plan att förhär­ligas ge­nom sin heliga kyrka. Jesus, vars liv förhärligar Fa­dern, säger: ”jag har förhärli­gats genom dem”.

Varje lärjunge är kallad att göra denna upptäckt. Det ”egna” livet är inte det viktiga. ”Jag anser inte att mitt liv har något värde för mig”, säger Paulus. Jesus hade sagt: ”Den som förlorar sitt liv för min skull skall vin­na det”. Det finns en större frihet att ta i besitt­ning.

I den heliga eukaristin och genom många prövningar lär sig lär­jung­en att säga till sin Herre: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”.