SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN
Apg 1:12-14 Ps 27:1,4,7,8a 1 Pet 4:13-16 Joh 17:1-11a
Välsignad väntan
De flesta av oss har erfarenhet av att ha svarat eller reagerat för snabbt. Något som vi bittert fått ångra. Det gick för fort. Tanken hann inte med. Spontanitet verkar så charmigt, fritt och lockande, men våra känslor är blinda och leder lätt vilse. Människan behöver både se och bedöma för att kunna handla. Vår kultur gör människan otränad att vänta. Redan naturen lär oss att det finns en väntans tid mellan sådd och skörd. Det tar tid att mogna som människa. Till konsten att leva hör konsten att vänta.
I veckan firade kyrkan Kristi himmelsfärd. Sonen återvänder till sin Fader efter fullbordat verk. Under 40 dagar hade han på olika sätt visat sig för sina lärjungar. De blev förvissade om att den korsfäste hade uppstått, att hans gärning var fullbordad. Ändå uppmanade han dem att vänta, att invänta den Hjälpare som Fadern hade utlovat. Därför finner vi apostlarna och ytterligare några andra – Maria, Jesu mor, är särskilt nämnd – vi finner dem väntande, kanske i den sal där de firat den sista måltiden. Vi hörde i första läsningen att de ”höll ihop under ständig bön”. De gick inte omedelbart ut och förkunnade. De började med att vänta på och be om den utlovade Hjälparen, den helige Ande.
Varje händelse i den bibliska historien har något att lära oss. Den rymmer en hemlighet att gå in i. Också de nio dagarna mellan himmelsfärd och pingst, den s.k. pingstnovenan, rymmer en lärdom och en kraft. Om apostlarna inte hade hållit ut i denna väntan, om de gått till verket direkt, hade allt kunnat gå om intet.
Så viktigt kan det vara att vänta. Att inte bara kasta sig in i uppgifter och utlämna sig åt vad som råkar möta och påverka oss. Att inte bli en lekboll för blinda och skiftande känslor. Det kan gälla både stort och smått. Ett avgörande vägval i livet. Ett möte med en människa eller en uppgift som skall utföras. Eller att i morgonbönen be att Guds vilja skall ske under den dag som ligger framför oss. Den helige Benedictus säger: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först under ihärdig bön, att Herren skall fullborda den”.
Det är alltså inte en väntan, vilken som helst. Apostlarna väntade i ”ständig bön”. Vi har privilegiet att få be om vad vi behöver: vägledning och ljus, kraft och mod. Och vi ber i hopp. Den kristne har fått löftet om en Hjälpare, som ingenting mindre är än den helige Ande. Den Herre som varit mitt ibland sina lärjungar, har lovat att vara med dem alla dagar till tidens slut, men på ett nytt sätt, genom sin Ande. Inte bara bredvid dem eller mitt ibland dem, utan i dem, i deras och kyrkans innersta. Jesus hade sagt att det var bra för lärjungarna att han lämnade dem i synlig gestalt. Nu skulle han vara dem ännu närmare. Aposteln Paulus talar om en inre ledstjärna, ett inre ljus. Nu behöver de inte bekymra sig om vad de skall säga till sitt försvar: ”Den helige Ande skall låta er veta vad som behöver sägas”. Redan profeten ger löftet: ”De som litar till Herren får ny kraft”. Jesus talar om Anden som en källa med levande vatten, som rinner fram ur deras eget inre.
Väntan är ofta nödvändig för att upptäcka gåvan. Redan väntan tycks rymma en kraft.
”Det är gott att hoppas i stillhet på Herrens hjälp.” Den som vakar och ber under natten tycks kunna ”väcka morgonrodnaden”. Aposteln talar om att ”påskynda Herrens ankomst”.
En sådan väntan hjälper oss att skilja mellan andarna. Den lär oss att avslöja och avvisa frestelser. Hjärtat behöver inte ockuperas av oro, stress och bekymmer. För att höra, måste de många rösterna bringas till tystnad. För att se, måste hjärtat vara rent. Vrede och upprördhet förblindar. Fienden, som är hänsynslös, väljer att anfalla när människan är försvagad av svårigheter, motgångar och orättvisor. Världen utrycker det så: ”En olycka kommer sällan ensam”. Vi vet att det finns en ond makt. Det är just i sådana situationer som Benedictus uppmanar, inte bara till tålamod, utan också till att ”förbida Herren”.
Ett visst mod och en viss beslutsamhet krävs. Modet att vara stilla, vänta, lyssna. Inte bara jaga efter en ny ”förströelse”. Att ta sin kungliga värdighet i besittning och inte låta sig styras av vad som helst, ännu mindre av demoner och avgudar. ”Mitt inre förmanar mig om natten”, säger psalmisten. Det kan vara plågsamt – som en skärseld. Men skärselden rymmer ett hopp. I helvetet, däremot, finns inget hopp. Det är det som gör det till ett helvete. De som är utan hopp smakar det redan nu. Men för den som väntar ödmjukt öppnas en dörr när tiden är mogen. Den som ”bidar efter Herren” och ser sig tillbaka upptäcker att det fanns en plan, att det är någon som vägleder. Inte ens våra synder kan förstöra denna plan. ”Den som sitter under den Högstes beskydd, han säger: ’Herren är min tillflykt och min borg’”. Klostret ber den psaltarpsalmen (91) varje kväll.
Vi övar oss i varje gudstjänst, övar oss att vänta på det allra bästa, det allra skönaste. Herrens närvaro är sakramental. Den sker genom tecken och symboler. Tecknen gör den osynlige närvarande. Aldrig kommer vi Gud så nära som i kyrkans heliga liturgi, fr.a. i eukaristin. Ändå är vi fortfarande på jorden. Vi ser honom ännu inte. Vi sjunger: ”Trons mysterium!” Varje mässa har ett slut. Liturgins uppgift är därför lika mycket att peka vidare som att skapa närvaro, lika mycket att väcka längtan, som att tillfredsställa. Liturgin är som den skira bokskogen här i Skåne just när löven spruckit ut. Löven är genomskinliga för solens ljus. Liturgin är genomskinlig för det gudomliga ljuset.
Liturgin är ett gränsfenomen. Den för oss fram till gränsen mellan tid och evighet. Det goda ger en försmak av det högsta goda. Liturgin väcker hopp. ”I sin längtan äter de utvalda oupphörligt och när de äter har de en oupphörlig längtan” (Peter Damiani).
Det gör liturgin till en övning i konsten att leva, en påminnelse om vad hela vårt jordiska liv är, en väntan, men en väntan fylld av hopp, ett välgrundat hopp, som vi skall be i denna mässas slutbön: ”uppfyll löftet att hela kyrkans kropp skall klädas i den härlighet med vilken du har krönt dess huvud, Jesus Kristus, vår Herre”.
”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp av Herren.”
”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”
Amen.