Apg 1:1-11 Ps 47: 2-3,6-9 Ef 1:17-23  Matt 28:16-20

Eftertrakta det eviga livet

Kristi Himmelsfärdsdag är en triumfens och glädjens dag! Texter och böner skimrar och lyser. Det är av nöden. För många, också bland de troende, har det himmelska ljuset blivit en svagt flämtande låga. Låt oss ta hjälp av apostelns förbön för oss i andra läsning­en. ”Må han ge ert inre öga ljus så att ni kan se vilket hopp Gud har kallat oss till”. Den helige Benedic­tus uppmanar munken och varje kristen: ”Ef­ter­trakta det eviga livet med an­dens hela be­gär”.

    Det är en intensiv formulering. Människans begär, concupiscentia, sö­ker oftast njut­ning och förströelse, men är i sig ingen ond kraft. Den måste vändas i rätt riktning. Den girige styrs av begär efter pengar och ägo­de­lar. Med samma kraft skall lärjungen sträva efter de andliga gåvorna och det eviga livet. Den förälskade gör allt för att vinna sin älskade, som framstår som den skönaste av alla på hela jorden. Med samma glöd skall männi­skan först av allt söka Guds rike, genomskåda all fåfänglighet och ingenting föredra fram­för kärleken till Kristus.

     Erfarenheten bekräftar att det inte sker av sig själv. Människan måste vak­na upp och förstå att hon utan detta uppvaknande sover en dödlig sömn. Först när hon vaknat dras hon till­baka till den himmelske Fader som hon var på väg bort ifrån. Jesus säger före sin död: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra al­la till mig.” Den som håller sig vaken känner igen sig i en av kyr­kans tidiga martyrer, Ignatius av An­tiokia. På väg mot sitt mar­tyrium säger han: ”Det finns ett levande och talan­de vat­ten inom mig som inifrån säger till mig: ’Gå till Fadern’”.

    När Jesus kallade lär­jungar sade han: ”Följ mig!” Genom sin död, uppståndelse och himmelsfärd går han före för att bereda rum för oss hos Fadern. Vi är kalla­de att följa i hans fotspår, ända till målet, ända in i himlen, ända till platsen vid Fa­derns högra si­da. Utan Kris­tus hittar vi inte vägen. Inte heller orkar vi. Hop­pet blir vagt och er­sätts snart av annat. Det eviga målet ersätts av en jordisk och över­gående njutning, som när Esau sålde sin förstfödslorätt för en tallrik soppa. När prövningarna kommer märker människan att utan det eviga målet går männi­skans jordiska ekva­tion inte ihop. ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kom­mer mitt hopp.” Den som lever i detta hopp får ett märk­ligt skydd. Apos­­­teln Paulus utsattes för oupphörliga motgång­ar och an­grepp, men han sä­ger fri­mo­digt: ”Mina kortvariga lidanden väger ingenting mot den över­väldigande, eviga här­lighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det syn­liga utan mot det osyn­liga”.

Den troende vet att livet är en kamp. Men ingen klarar av den kampen utan regelbunden meditation över den utlovade saligheten, inte minst kampen mot bedrövelse och leda. En munkfader sä­ger: ”Vi måste uthålligt och i orubbad glädje rikta blicken mot det kom­mande och eviga. Då kan vi aldrig tryc­kas ner av tillfälliga motgångar eller förföras av stundens lycka, ty bå­da är relativa och går, om vi tänker efter, snart förbi”.

Kyrkan firar Kristi himmelsfärd. Je­sus återvän­der till den härlighet, från vilken han har kommit. Hans himmelsfärd ger grund och näring för vårt hopp. Inte bara som ett föredöme att bli allmänt mera ”andlig”. Då förmin­skas tron till en i längden hopplös kamp. Kristus kom till oss och antog av jungfrun Maria vår mänskliga natur. När han återvänder till Fa­dern lämnar han inte kvar sin mäns­k­liga kropp på jorden. Han ”tar den med sig” och lyfter den ”högt över alla härskare och mak­ter”. Kristi himmelsfärd är början till ”vår upphöjelse”, bad vi i kollektbönen. I dagens högtid ser vi där­för människans eget mål, hur han ”upphö­jer vår bräck­liga mäns­k­liga natur till härlighe­ten på Guds högra sida”, som vi skall be i den eukaristiska bönen. Vi har genom dopet och tron blivit lem­mar i hans kropp, för att vi skall

”få leva i hop­pet att få följa honom dit han gått före oss”. Au­gustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kris­tus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp till­sammans med honom”.  

Hoppet om det eviga livet har un­der lång tid ut­målats som ett hinder för engagemang i det jordis­ka. Religion sågs som ”opium för folket” (marxismen). Fortfarande påverkar den tanken många. Guds rike skulle förverkligas här och nu. Att längta till him­len framstod som svek. Också många teologer och förkunnare påverkades. Många troende är helt enkelt o­vana att öva sig i hoppet, att sträcka ut vingarna, ovana att be om hopp. Vilket har varit en själv­klar­het för de troende i alla tider. Inte minst för de hel­gon som paradoxalt nog gjort de största insat­serna också i denna värld.

För den ödmjuke finns det alltid hopp. Herren har ju lovat: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” För den som sörjer över sin brist och vänder om i bot och bön blir det him­melsfärd i miniatyr, redan på jorden. Att gå till bikt är att fira himmels­färd. Varje bön blir en him­mels­färd. Då kan ingen­ting, varken död eller liv, varken krafter i höj­den eller krafter i dju­pet skil­ja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Att fira eukaristi är att stärkas i hoppet. Medan änglarna häpnar ger eukaristin män­­ni­skan gudomliga gåvor. Den gör henne delaktig av gudomlig natur. Påven Leo jämför våra vill­kor med deras som levde samtida med Jesus. Han säger: ”Det som var synligt i Återlö­sa­ren, det har nu övergått till sakramenten”. Fäderna kan därför säga att vi är mera privili­gierade en de som var samtida med Jesus. Den gudomliga närvaron är påtagligare när hans mänskliga närvaro är mer avlägsen. Det är detta Jesus antyder när han utanför den tomma graven säger till Maria från Magdala: ”Rör inte vid mig”. Genom himmelsfärden börjar en annan och ”tätare” slags närhet till Herren, antytt i hans hisnande ord: ”Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud”. Det Jesus var av naturen, Guds Son, blir vi genom nåden, Guds verkliga söner och döttrar. Bö­nen över offergåvorna ut­trycker det så: ”Låt det­ta mö­te mellan him­mel och jord stärka vårt för­dolda liv med Kris­tus i Gud.” Nåden, förmedlad av Guds ord och de heliga sakramenten, ger kraf­t att varje dag följa Benedictus vägvis­ning: ”Eftertrakta det eviga livet med an­dens hela be­gär”.

Lovad vare Jesus Kristus, som ger oss detta hopp.

Amen.