Apg 17:15, 22-18:1  Ps 148:1-2,11-14  Joh 16:12-15

Paulus möter den grekiska kulturen på areopagen i Athen, fyllt med al­ta­re och guda­bilder. Dit sökte sig den kulturella eliten.

Skickligt anknyter han till deras intresse för ”religiösa ting” och ci­terar några av deras egna skal­der: ”I ho­nom är det vi lever, rör oss och är till.” Han får deras öra och de bejakar att Gud inte kan rym­mas i tem­pel bygg­da av män­niskohand.

Men Paulus fortsätter och säger att människan nu måste om­vän­­da sig. Alla skall en dag dömas genom en man som har upp­stått från de döda.

Det blir för ”kroppsligt” för den grekiska tanken och för närgånget för dem som bara är in­tresserade av att dis­kutera idéer och syss­la med ”andlighet”. Några gör sig lusti­ga. Andra vill höra mera.

Att Gud ”en dag skall döma världen med rättfär­dighet”, är en an­stöt för den hög­modiga män­ni­skan. Paulus läm­nar dem och tycks i fortsät­t­ning­­en inte vilja för­kunna annat än korset.

Det finns en gräns där fortsatt samtal fördunklar tron att Gud har gripit in genom att bli människa.

Det är tillvarons stora tragik, en djävulens triumf och i grunden nå­got djupt omäns­k­ligt. Ty det som alla kun­de bejaka – ”I honom (Gud) är det vi le­ver, rör oss och är till” – är vad Paulus själv för­kunnar för dem som ”vill höra mera”.

Pau­lus är både profet och mystiker. Han förkunnar kors och om­vän­del­se. Men det är just inkarnation och kors som vittnar om den Gud som ”står över allting, verkar genom allt och finns i allt”. 

Den apostoliska tron fullbordar den insikt som Paulus mötte på are­opa­gen: ”I honom är det vi le­ver, rör oss och är till”.

Vi firar det i varje eukaristi. ”Genom honom och med honom och i ho­nom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet”.

Låt oss be om den Ande som låter förnuftet fullkomnas av nåden.