– Apg 15:22-31 Ps 57:8-12 Joh 15:12-17 –

Redan i början av sin existens ställdes Kyrkan inför en fråga som hota­de att splittra hen­ne. Borde inte också hedningarna omskäras och följa Mose lag? ”Någ­ra” hävdade det, ”utan uppdrag”, och hade spridit oro och förvirring. Lukas be­skriver hur kyrkan fin­ner lösningen och be­varar enheten.    

På sitt första ”koncilium” handlar hon med en oerhörd frimodighet. Hon säger: on sägerHo”Den helige Anden och vi har beslutat”.

Kyrkan ägde krafter i sitt inre som hon kanske inte ens var medve­ten om själv. Exakt vem/vad som har det avgörande ordet i detta första skede är svårt att sä­ga, men det kan in­te skiljas från ”apost­larna och de äldste”. I sin tros­be­kännelse kallar hon sig ”apostolisk”. Auktoritet har med tillväxt att göra. Hon växer utan att splittras.

I evangeliet beskriver Johannes hennes inre tillväxt. Jesus kallar sina lärjungar inte bara tjänare, utan vänner. Som vänner utför de inte bara givna befall­ning­ar. Som vänner får de ”veta” vad Sonen har hört av sin Fader.

De får ett oerhört löfte. Fadern skall ge dem ”vad de än ber om i Jesu namn”. Ett verk av den helige Ande. Samtidigt växer det fram ur dem själva, ur vän­nernas nya frihet. De får vad de själva ber om.

När Jesus kallar lärjungarna för vänner, är det en be­skriv­­­ning av Kyr­kan. Kyr­kans frimodiga beslut – ”Den helige Ande och vi har be­slutat” – liknar det som händer när tjänaren växer till och förvan­d­las till vän. Pau­­lus säger att hon ”blir full­vuxen och når en mognad som sva­rar mot Kristi fullhet”. Kyrkan är ”vän­­ska­pens sakrament”.

Ju hotfullare det ser ut med kyrkans mänskliga svagheter och risken för splitt­­ring hotar, desto viktigare är vår tro på den helige Ande och Kyr­kans gudom­liga ”in­sida”.

”Vi tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. 

O du helige Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.