– Apg 15:7-21 Ps 96:1-3,10 Joh 5:9-11 –

”Bli kvar i min kärlek.”

Bakgrunden är bilden av vinstocken. För att bära frukt måste gre­nen vara infogad i och bli kvar i vinstoc­ken.

Lukas berättar om hur hedningarna skall ympas in i samma vinstock. Frå­­gan om de måste om­skäras blev föremål för en lång överläggning. Den börjar inte med att man talar, utan med att man lyssnar. Som när abboten lyss­nar till alla bröder i en viktig fråga som måste av­göras.

Petrus berättar om händelsen med Cornelius. Han kunde själv vittna om att Gud inte gjorde skillnad mellan judar och hedningar. Så får Pau­lus och Bar­nabas berät­ta om samma erfarenhet. Alla tiger och lyssnar. Till slut kan Ja­kob sum­­mera och även ta hänsyn till de jude­kristna som behöver tid för att för­stå det omvälvande nya.

Petrus har redan formulerat kvintessensen i beslutet: ”Det är genom vår herre Jesu nåd som vi blir frälsta och likaså de”.

Det Lukas berättar är utsidan av hur denna nåd förmedlas. In­sidan anar vi i bilden av vinträdet, där saven får grenen att bära frukt. Det är den nåd som får martyrer­na att ge sina liv och den orättvist be­hand­lade att reagera med tålamod.

”Bli kvar i min kärlek.” – Nåden gör allt, men slår inte ut människans frihet. Hon kan hela tiden hand­la annorlunda: dra sig undan, gå bort, lägga händerna i knät, låta sig fångas av klagan och självöm­kan…

”Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek.” I grunden finns det ingen mot­sättning mellan Jesu bud och kärleken.

Men något nytt har tillkommit. Jesu ord är fyllda av nåd. Av en mild men för­vandlande kraft. Utgjuten i våra hjärtan.

Jesu ord kulminerar i löftet om den fullkomliga glädjen. Han hade ju sin glädje och lust i att göra Faderns vilja. Inte slavens lyd­nad, utan So­nens. Beviset är hans glädje. Den gläd­jen vill han ge sin kyrka och sina lärjungar. Hans glädje rinner in i oss.   

Vi firar den heliga eukaristin i trons lydnad för Jesu ord.

”Bli kvar i min kärlek.”