Apg 2:14a, 36-41  Ps 23  1 Pet 2:20b-25   Joh 10:1-10

Ingenting skall fattas mig

Bilden av den gode herden kan i förstone verka avlägsen och kanske romantisk. Än­då väc­ker den en äkta längtan hos många. Varför är annars ”herdepsalmen” 23 i psal­taren så älskad? Varje människa be­höver någon att lita på, någon som inte svi­ker. Någon som är både stark och ömsint. Nå­gon som både känner mig personli­gen och som kan bära ansvar för gemenskapen. Någon som kan föra mig ut ur vilsenhet och ensamhet, utan att göra våld på den per­sonliga friheten.

”Herdekapitlet” hos evangelisten Johannes (kapitel 10) börjar med en annan bild. Jesus liknar sig själv vid den grind som ledde in till fållan där fåren fick skydd un­der natten. ”Jag är grinden in till fåren”, säger Jesus. Det betyder: Jesus går öppet till väga, till skillnad från de falska herdar som försöker klättra in i fållan på andra ställen. De handlar i eget namn. Historien är full av exempel på le­dare som lockat med falska bud­skap, po­litiska, filosofiska eller religiösa, som missbru­kat människors förtroende och lämnat förvirring och bränd mark ef­ter sig. Bil­den av Je­sus som ”grinden” säger att han är porten till det sanna livet. Det är samma bud­skap som när han säger: ”Jag är den gode her­den”. Han är inte bara en bland flera tänkbara. Inte en som avlö­ses av någon ny stjärna i morgon, utan herden, i bestämd form, ut­sänd av den ende san­ne Guden för att rädda och samla alla män­niskor i en enda hjord.

Hur kan någon resa ett så­dant anspråk? Är det inte en dåres tal? – Alternativet är att han är den han säger sig vara, sänd av Gud. Han undertecknar och sig­nerar san­ningsanspråket med sitt eget blod. När männi­skor­na avvisade honom lönade han ont med gott och gav sitt liv på korset. Herden fortsätter att ge. Med ett obegränsat tåla­mod talar och kallar han, varnar, tröstar och vägleder, och i varje mässa runt hela jor­den ger han på nytt sin kropp och sitt blod åt dem som hungrar och törstar.

Han håller samman sina får. I en enda hjord, den kyrka som han själv har grundat. När evangeliet förkunnas världen runt, så är det hans röst som talar. Församlingen känner igen hans röst och svarar på det lästa evangeliet: ”Lovad vare Du, Kristus”. Det är samma röst som talar till alla människor genom alla tider och varhelst männi­skor samlas i hans namn. Överallt be­kän­ner de en och samma tro. Och hans herdar försöker hålla ihop dem i samma hjord. Kon­kret genom de biskopar som står i ge­men­skap med Petri efterträ­dare, biskopen av Rom, som fått uppdraget att vara Kristi synliga representant och herde på jorden, för hjorden.

Men detta betyder inte något opersonligt kollektiv. Herden ropar på sina får med deras namn. Han har en vidunderlig förmåga att tilltala varje människa personligen. Abraham, Mose, Samuel, så började det och så fortsätter det. Vid dop, konfirmation, upptagning i kyrkan, vid vigsel eller klosterprofess hör vi herdens tilltal tydligt och klart.

Jag känner mina får, säger Herden. Psalmisten bekräftar det: ”Du rannsakar mig och känner mig, om jag står eller sitter vet du det, du är förtrogen med allt jag gör. Du kän­ner mig allt­igenom.” Ändå slår det inte ut min frihet. Det är den som efterfrågas. Jag kan hela tiden välja att gå min egen väg. Kanske i rädsla för eller misstro mot hans avsikter. Oftare i att jag lockas av annat, som drar mig bort, också från mig själv. Ma­ria Magdalena är förblin­dad av sorg, när hon letar vid den tom­ma graven. Men när Herren kallar henne vid namn och säger: ”Maria”, då vänder hon sig om och känner igen honom: ”Rabbouni,” det betyder mästare.

Också fåren känner Herden. De lär sig skilja hans röst från alla andra röster. Ibland in­tuitivt och direkt. ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst”, säger Jesus till Pilatus. För de flesta är det en övningssak. Man övar upp sin hörsel genom att lyss­na och lyda hans ord i hans kyrka. Medan den som vänder sig bort i olydnad blir allt dövare. Den som lyssnar och lyder, lär sig så småningom att känna igen rösten. ”Om någon vill göra Faderns vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag ta­lar av mig själv.” 

Det finns ingen motsättning mellan det personliga och det gemensamt kyrkliga, ä­ven om det kan kännas så ibland. Lyhördheten för den sanne herdens röst ger sam­tidigt ”en kyrk­lig och katolsk känsla”, en ”sensus catholicus”. De troende lär sig att ”känna med kyrkan”, ”sentire cum ecclesiae”, de får en inre förmåga att skilja san­ningen från lög­nen.

Den som lyssnar uthålligt lär sig också skilja mellan de olika rösterna i sitt eget in­re. ”På de­ras frukt skall ni känna igen dem.” De förföriska rösterna bär dålig frukt. Den egna rösten är enformig och malande. Den befriar inte utan tröttar ut. Herdens röst ger gläd­je och frid, även om den kan låta kärv i början. Kanske hörs den bara som en viskning eller en själv­klar visshet. Johannes kallar det Andens smörjelse. Det är ju det vidunderliga med denne Herde. Han för oss inte bort, utan hem, till vårt verkliga jag, till vårt verkliga hem. Men också ut i en värld, där vi ser med nya ögon och kan väcka hopp hos andra. ”Han skall gå in och gå ut och finna be­te.” 

Då blir det balans mellan det yttre och det inre, mellan handling och bön. Som för kung David, som både kämpade mot lejon och björn, men också skrev psalmer och spelade på harpa för att lindra Sauls svårmod.

Det är han som sjunger: ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig.” Då be­hövs det inget mera.

”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig”.

Amen.