Apg 6:8-15 Ps 119:23-24,26-27,29-30 Joh 6:22-29

Stefanos var fylld av ande och kraft. Ingen kun­­de hävda sig mot ”visdo­men och anden i det han sade”. Men i stället för att lyssna med öppet sinne skickades fals­ka vittnen fram för att få honom fälld. 

Motståndet kom från de judar som återvänt från diasporan till Jerusa­lem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville be­hålla det invanda. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om.  

Också de som varit med om brödundret och sedan söker upp Jesus i Kafarnaum söker det kända och begränsa­de, det bröd som mättar krop­­­pen. Jesus kallar det ”förgänglig” fö­da.

Jesus vill vidga och fördjupa deras sökande. Sök ”den föda som består och skänker evigt liv”.

Det är vad Benedictus erbjuder den blivande munken: ”Vem är den som älskar livet?” Han talar om ”sant och evigt liv”.

De som sökte Jesus frå­gar: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?”

Jesus svarar: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som Gud har sänt”.

Denna tro befriar inte människan från att handla, men hennes gär­ningar påverkas och förvandlas av den hon tror på.

Paulus skall kalla det ”trons lydnad”. Jesus kallade det: ”Guds verk”, opus Dei.

Samma uttryck, opus Dei, använder Benedictus för tidegärden, korbö­nen. I den utsätter sig människan för Guds ord, för att förvandlas av det.

Det förnämsta av ”Guds verk” är den heliga eukaristin, trons myste­ri­um.

Vi firar eukaristin för att människan skall bli medarbetare i Guds verk, så att Gud förhärligas i allt vi gör.