Apg 21:14,22-33 Ps 16 1 Pet 1:17-21  Luk 24:13-35

Brinnande i hjärtat?

Än en gång slår vi följe med de två lärjungarna på vägen till Emmaus. I bön om att bli brinnande i anden, som de. Det är inte svårt för kyrkan att känna igen sig i deras situation. När deras mästare dog på korset lämnar de Jerusalem. Av deras hopp är inte mycket kvar.

    Då får de sällskap av en anonym medvandrare. Vi får veta att det är Jesus, men de två känner inte igen honom. Han frågar vad de talar om. Som en skick­lig terapeut får han dem att blottlägga sina tan­kar. De berättar om ”detta med Jesus från Nasa­ret”, mäktig i ord och gär­ningar inför alla. Men deras ledare fick honom utlämnad, dömd och dödad. Nu har tre dagar gått och de har hört rykte om änglar som säger att han lever. Några kvinnor har varit vid gra­ven och sett att den är tom. Deras för­virring är total.

    Då blir deras medvandrare allvarligare i tonen. Han ställer frågor till dem, nästan förebrående: ”Förstår ni inte, är ni så tröga till att tro på det profeterna har sagt?” Så börjar en ny slags vandring, infogad i den geografiska. De går tillsammans igenom skrifterna, ”med början hos Mose och alla profeterna”, och deras medvandrare för­klarar vad som står om Messi­as överallt i skrifter­na. I efterhand säger de två lär­jung­arna: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” 

    Vi får inte veta konkret vad i skrifterna de hann tala om. Något börjar lång­samt klarna för dem. ”Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” När de nått Em­ma­us ber de honom att stanna hos dem. Och när han se­dan vid kvällsmaten lä­ser tack­bönen och bryter brödet känner de igen honom. Men då försvinner han ur deras åsyn. Hans närvaro var verklig, men närvaron är av ett annat slag.

     Därmed blir Emmausvandringen inte bara en hän­delse i det förflutna. Vi läser den om och om igen, för att förstå att allt i den heliga Skrift handlar om honom. Då hän­der nå­got med den som hör, hör med hjärtat och inte bara med sina fysiska öron. Kyr­kan har känt igen vandringen som ett mönster för sin egen gudstjänst, sin egen bön och sin egen vandring genom tiden. Först en vandring genom skrifterna, som i detta nu, för att göra de troendes hjärtan brinnande och deras ögon öppna för hans närvaro på altaret. Sam­ma möns­ter finns i Kyr­kans tidegärd, Timmar­nas liturgi, som den nu kallas. Vi ber och sjunger Guds ord, och något hän­der. ”När dina ord öppnar sig ger de ljus.” Detta mönster fortsätter när lärjungen i sin kammare läser Skriften på ett andligt sätt. Det kallas lectio divina, gudomlig läsning. Lärjung­en läser i bön om att det kalla, tröga eller hopkrympta hjärtat skall vidga sig och bli brinnande. Läs­ningen för över i bön och, när tiden är mogen, i kontem­pla­tion, det betyder skåd­an­de. Her­ren bryter sitt ords bröd i våra öron och vi känner igen honom som talar. Det är ju hans e­get ord. Eukaristin ger mönst­ret. Kommunikanten inte bara känner igen vem det är som bry­ter brödet. Han får nåden att ”smaka och se att Herren är god”.

     Därmed kan en tredje dimension öppna sig. Emmausvand­­ringen är också en bild för kyrkans och varje lär­junges vandring genom tiden och li­vet. Vi känner igen möns­t­ret. De två vand­rarna till Em­ma­us var först grip­na av Jesu mäktiga ord och gärning­ar, men korset hade de inte förstått. Den troende har tagit sina steg in i trons och kyrkans värld, lockad och fas­cinerad, kanske som en nyför­älskad. Men så går tiden. Och det blir sällan som man tänkt sig. De medkristna visar sig inte vara så heliga som man trott, inte ens när man gått i kloster. Inte heller Kyr­kan imponerar på sam­ma sätt, när man upptäckt vad som finns på hennes bak­går­dar. Och vad värre är, in­te heller den egna heligheten tillväxer som man hop­pats. Det gick väl an att bryta med yttre synder och ova­nor, men hjärtats synder tycks sna­rare växa, när man väl vågar se dem.

    Aposteln Paulus säger i Andra Korinthierbrevets tredje kapitel att det ligger en slöja för våra ögon när vi läser skrifterna. Vi ser bara den bokstavliga innebörden, bara de grövre synder som lagen avslöjar. Den slöjan måste lyftas bort för att vi skall se Her­rens härlig­het och nå friheten. Och ingen annan kan göra det än den helige Ande. Aposteln säger att ett ljus gick upp i hans hjärta. Det öppnar inte bara hans ögon, det förvandlar honom själv. Han kan fort­farande bli rådvill, men han är inte längre rådlös. Han slås till marken, men är inte längre förlorad. Han utläm­nas ständigt till att dö, men avsikten är att Jesu liv skall bli synligt i hans liv, inte att de egna planerna skall bära frukt. ”Om inte Herren bygger huset, arbetar de fåfängt som bygger på det.”

    Det som hände mästaren, att ”Messias måste lida detta för att ingå i sin härlig­het” måste också hän­da med lärjungarna. Det börjar med att deras hjärtan blir brinnan­de, deras liv förvandlas och de upptäcker att allt är förändrat genom Kristi död och upp­ståndel­se. De två lärjungarna bryter genast upp och återvänder till Jerusalem för att berätta för de andra. Vi har ingenting att berätta om inte våra hjärtan blir brinn­an­­de.  

En första fråga är den själv­rann­sakan­de: Vill jag bli brinnande genom att lyssna till Guds ord? Upprördhet kan ersättas med saktmod. Självömkan med mod och iver, be­drövelse med glädje. Uppgivenhet med gudomligt hopp. Men bara på ödmjukhe­tens väg. De två lär­jungarna på väg till Emmaus frågar sig förundrat: ”Brann inte vå­ra hjärtan när han utlade skrifter­na för oss?” De liknar en drömm­ande som bör­jar blin­ka mot lju­set.

Herre, gör våra hjärtan brinnande genom ditt ord. Gör Kyrkan ung på nytt genom din helige Ande.

Amen.