– Apg 6:1-7 Ps 33:1-2,4-5,18-19 Joh 6:16-21 –

”Med ens var de framme vid stranden.”

    Evangelisten Johannes ger denna märkliga information när lärjungarna vill få Jesus att stiga upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kommer gåen­de på sjön. När de vill ta med honom i båten händer något. Med Jesus i båten är lärjungarna ”med ens” framme vid resans mål. I förväg låter oss Johannes veta vad pås­ken be­tyder. Något förvandlar vårt sätt att umgås med tiden och rummet. Vi ser det på påsklju­set.   

    När påskljuset välsignades som inledning till påsknattens stora gudstjänst kallades Her­ren Alfa och Omega, början och slutet på allting. Han är Herre över tiden. Hans är ”tiden och tidevarven”. Mellan Alfa och Omega ristades det aktuella året in. Genom Kristi upp­ståndelse har evig­heten stigit in i män­niskans tid och förvandlat den vanliga rum-tiden. Tiden är full­bordad och Guds rike är nära. Den som är förenad med Je­sus är redan fram­me, ”med ens” är han vid målet, som den gången på Genesarets sjö.

    En liten händelse svarar på frågan om vilken skillnad påsken gör. Genom påsken är vi redan ”framme”, redan vid målet. Påsken inympas i lärjungen vid dopet. Enligt aposteln har vi genom dopet både dött och uppstått med Kristus. Ja, till och med fått en plats med ho­nom i himlen. Den lilla tidsangivelsen ”med ens” blir en beskrivning av påskens bety­del­se. På ett sätt är vi redan ”framme” när vi har Jesus med i båten.

    Detta blir lätt en frestelse för ”svärmeanden” i männi­skan. Den som gärna vill få del av trons goda, men inte bära korset. Hon tror sig vara ”frälst” redan genom en första erfarenhet av Jesus. Den unga kyrkan hade den första pingstdagen ”plöts­ligt” fått del av den helige Anden. Men, när det gått lite tid, gnisslade det. De grekisk­talande kristna, som upptagits i synagogan som pro­se­lyter, blev åsidosatta av de judekrist­na vid den dagliga matutdelningen. Apostlar­na måste insätta diakoner för att stäv­­­­ja denna orätt­visa. Trots att alla hade tagit emot den heli­ge An­de.

    Också den kristne förblir en tidsbunden varelse, trots att hon redan genom tron på den upp­ståndne Jesus har nått tidens mål. Hon måste börja på nytt varje mor­gon. Eller när hon upptäcker vad som finns på kyrkans bakgårdar. Benedictus vet om det och reglerar allt i klostret så att inte tröghet och orätt­vi­sor i onödan tar över. Förvalta­ren i klost­ret teck­­nas med drag som liknar dia­ko­nens. Det är den realism som den nyomvände lång­samt måste lära sig.  

    Men det hindrar inte ”det plötsliga” att skymta fram. Benedictus be­rättar att den broder som håller ut på ödmjukhetens stege ”strax” når den fullkomliga kärle­ken. Han är plötsligt ”fram­me”, som den gången när lärjungarna bett honom stiga upp i båten. Det är nåden som full­bor­dar sitt arbete i den öd­mjuke. Nåden finns där hela tiden, men mås­­­te upptäckas varje morgon och i varje ny situation, inte minst i prövningen.

    Det är samme Ande kyrkan ber skall stiga ner över gå­vorna på altaret. Eller som i bikten befriar syndaren från hans börda. Eller när Guds ord blir levande för den som lyssnar till det. I sådana ögon­blick är vi ”med ens” framme. Vi förstår att något avgörande har skett i tillvaron. Att Jesus har uppstått från de döda och utgjutit sin kärleks Ande i våra hjärtan. Och att detta har förvandlat tillvaron. Ingenting behöver längre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.   

    De erfarna vägledarna hänvisar till ständig vaksamhet och ständig bön. Inte för att åstad­kom­ma förändringen, utan för att upptäcka den, för att tro på den förändring som påsken innebär. Det är vad den ödmjuke upptäcker. Paulus beskriver honom så: ”För den som äl­s­kar Gud samverkar allt till det bästa”.

    Den som ödmjukar sig upptäcker att han ”med ens” är framme. Vilket är vad den upp­ståndne lovade sina lärjungar och sin kyrka: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

    Amen.