– 1 Mos 17:3-9 Ps 105:4-9 Joh 8:51-59 –

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham.

Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus kallar det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

Jesu anspråk är hisnande. Judarna tar anstöt och frågar: ”Skulle du va­ra större än vår fader Ab­raham?”

Jesus viker inte undan utan tar själ­­va Guds­namnet i anspråk: ”Jag är och jag var innan Abra­ham blev till”.

Konfrontationen är ofrånkom­lig. De tar upp stenar för att kasta på ho­nom, men Jesus lämnar dem.

Konfrontationen pågår genom hela historien och i detta nu. Också i den he­liga kyrkan. Mitt i de otaliga försöken till dialog och förnuftiga samtal.

Abraham jublade över att han skulle få se Kristi ”dag”. ”Han fick se den och glad­­­de sig.”

Uttrycket ”min dag” syftar på Abrahams beredskap att offra sin son Isak, och hur han ”fick tillbaka” honom. En profetisk anty­dan om hur Fadern överlämnar sin Son till döden och får honom tillba­ka i uppstån­delsen.

Vi har ännu större anledning att bäva och jubla. Vi får se ”Kristi dag”, hans död och uppståndelse, i den heliga eukaristin.

Också i det egna hjärtat pågår konfrontationen, när vi avvisar hans an­språk och föredrar något annat framför kär­le­­ken till Kris­tus. Om så bara i tan­ken. Jesus ”lämnar” oss.

”Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv.”