– 1 Mos 8:6-13,20-22 Ps 116:12-15,18-19 Mark 8:22-26 –

Berättelsen om syndafloden har sin bakgrund i historiskt kända flod­katastrofer i Meso­po­tamien. Det finns liknande berättelser i an­dra reli­gio­ner, men den bib­lis­ka fram­ställningen är annorlunda.

Gud ser människans ondska och floden måste till för att stoppa och förinta den. Men genom vattnet och arken bereds samtidigt för ett nytt släkte. Israels folk skall senare räddas genom Röda havet medan fien­derna går under.   

Den sanne Guden för­blir trofast, trots männi­skans trolöshet.

”Syndafloden” handlar inte främst om en förgången hän­delse. Den är giltig för alla ti­der. Gud kan inte lämna trolösheten ostraffad, men själv förblir han tro­fast och öppnar en väg vidare.

Noa är rättfärdig och utväljs som Guds redskap. Han och hans familj är en li­ten ”rest”, som blir fröet till ett nytt folk. Guds tro­fasta barm­här­tig­het be­står, trots människans ondska.

Gud vill inte människans undergång. Han vill att hon skall leva. Arken blir en förebild till dopet in i Kyrkan och ett nytt liv. Syndaflodens kusliga allvar har sin yttersta källa i hans barmhärtighet.

Människan liknar den blinde i Bet­saida som får sina ögon öpp­nade för Guds evangelium.

Jesus Kristus är den nye Noa som stiger ner i syndens flod, vilket leder till hans död. Men där förändras allt. Han uppstår till det nya livet.

Ur hans uppståndelse och genom Anden, förebådad av duvan, växer hans Kyrka fram. De som döps in i hans död från synden, döps samtidigt till ett nytt liv i hans uppståndelse. Hans Kyr­ka blir det nya för­bundets ark.

Den helige Sigfrid beskrivs i Erikskrönikan som ”den som kristna­de Sve­­riges land”. Krönikan säger att han döpte Olov Skötko­nung vid Husaby källa i Väs­tergötland och dog som biskop i Väx­jö.  

De döpta blir skyddade från de onda krafterna, men sam­tidigt kallade att vitt­na om den Herre som vill att alla människor skall komma till in­sikt om sanningen och därmed få leva i hoppet om en ny himmel och en ny jord.