– 1 Mos 4:1-15,25 Ps 50: 1-8,16b-17,20-21 Mark 8:11-13 –

När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse.

Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden. Människan kän­ner igen sig.

Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnet kan se frimodigt upp. Vi påminns om att syn­den är något främ­man­de för människan. Synden ”lurar vid dör­ren” men människan bör ”råda över den”.

Traditionen säger att det var avun­dsjuka som drev Kain att dräpa sin broder. Avund rymmer en fruktansvärd och förödande kraft som gör männi­skan sjuk. Också Kains svar på Guds fråga känner vi igen: ”Skall jag ta vara på min broder?”

Abels utgjutna blod ”ropar” till himlen från jorden. Därav be­teck­ning­en ”himmelsskriande synder”. (Katekesen art. 1867) 

Kains missgärning är större än han kan bära den. Orden beskriver följ­derna av varje allvarlig synd. Människan kan inte befria eller förlåta sig själv.

Synden ”dödar” nåden i människans hjärta. Lågan släcks. Därav nam­net ”döds­synd”. Den som dör med obekänd dödssynd riskerar att gå evigt förlorad. Därför anbefaller Kyrkan försoningens sak­ra­ment för all­varliga synder.  

Kain fruktar att bli fredlös, men han över­ges inte av Gud. Redan här skym­tar Guds barm­här­tiga plan fram. Gång på gång erbjuder han män­niskan nya möj­ligheter att vända om. Allt pekar fram mot ”det eviga för­bundet” i Kristus.

Abels mottagna offer och utgjutna blod är en tydlig förebild till Kristi of­fer. Kyrkan hänvisar till att Gud tog emot Abels offer när hon frambär Kristi blod i det eu­karis­tiska offret. (Första eukaristiska bönen) Kristi of­fer bär och befriar från det som Kain inte kun­de bära.

De som har del i Kristi blod får kraft att råda över synden, inte minst avunden, så att de kan leva i förlåtelse och frid.