– Heb 12:4-7,11-15 Ps 103:1-2,13-14,17-18a Mark 6:1-6 –

Två hinder på trons väg. Olika och ändå lika.

Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, vuxit upp som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig Gud så mänsklig och så nära.

Jesus säger att ”de inte ville tro”. Deras förutfattade meningar om Gud hind­rade dem att tro.

”Närheten”, och därmed svårigheten, fortsätter i den heliga kyrkan. Kan mänskliga ord i bibeln sam­­tidigt vara Guds ord? Kan den kyrka som be­står av människor vara helig? Kan hostian[1], som till det ytt­re liknar van­ligt bröd, vara Kristi kropp?

Ett annat hinder är att Herren använder lidande och motgångar för att forma och fostra sina lärjungar. Till en början tycks fostran vara ”mera till sorg än till gläd­je”.

Men de som bejakar det som prövningar kan i efterhand upptäcka och vittna om att det varit till hjälp, ofta en nödvändig sådan. ”Innan jag fick lida, for jag vilse.”  

De upp­täcker att de sökt det begränsade, det jordiska och skapade. Men de är skapade till något större. Gud blev människa för att göra männi­skan gudom­lig. ”Gud behandlar er som söner.”

Guds ”närhet” i prövningen är lika nära som Jesus var nära sina lands­män.

Den gudomliga avsikten både genom inkar­nationen och i prövningen är att göra oss lika sin Son, att göra oss till ”söner i Sonen”.

”Utan helgelse får ingen se Her­ren”.

Närhetens källa och kulmen är den heliga eukaristin. Han möter oss i ett bröd som människan kan äta. Men brödet är hans kropp, för att vi skall helgas och förvandlas till hans likhet.

---

[1] Det konsekrerade och offrade brödet i mässan.