På sina vandringar passerar Jesus den judiska gränsen, in på hedniskt område. Markus beskriver en värld i den ondes våld, represente­rad av en besatt man, fångad av destruktiva krafter. Han lever bland gravar, han skriker och sar­gar sig själv.

Att hans demoner skickas in i svinen förstärker ytterligare den orena atmosfären, eftersom svinen av judarna ansågs som ore­na.

En bild av den självdestruktiva värld som är bunden, plågad och sargad av mörk­rets andemakter.

Motbilden ser vi när mannen botats av Jesus och svinen drunk­nat i sjön. Mannen ”sitter där klädd och vid sina sinnen”.

Hebreerbrevet berättar om troshjältar i Gamla Förbundet. De ut­för märkliga hjältedåd. ”De var svaga men blev starka”.

Ändå pekar det vidare. Det nya Förbundets röst säger att dessa hjältar skall ”uppnå fullkomligheten först tillsammans med oss”.  

Den botade mannen vid Jesu sida, ”klädd och vid sina sinnen” – en bild för Kyrkan av både judar och hedningar, av fäderna kallad ”den helade mänsklig­he­ten”, iklädd sin Herres rättfärdighet och hans sin­nelag.

Synlig för trons ögon i varje eukaristi.