Sef 2: 3 ;3 :12-13  Ps 146:7-10 1 Kor 1: 26-31  Matt 5: 1-12a

Portalen till lycka

Huvudingången till en medeltida katedral har ofta en portal. Den liknar en öppen och väl­kom­nande famn, även om själva porten är trång. Portalen är ofta utsmyc­kad och vac­ker. Saligpris­ning­­­­arna är en sådan portal. Den öppnar porten till den värld som Je­sus kallar himmelriket.

Jesus har gått upp på berget. Han sätter sig ner och börjar undervisa. Det påminner om hur Mose från Sinai berg en gång förmedlade Guds lag. Nu förmedlar Jesus den nya lagen. Johannes säger: ”Lagen gavs genom Mose. Nåden och sanningen har kommit ge­nom Jesus Kris­tus”. Matteus har samlat denna undervisning i tre kapitel, den s.k. Bergs­predi­kan, men allt möter redan i portalen. Saligpris­ning­arna lockar genom sin skönhet, samtidigt som de genom en trång port leder in/ut i något större. De kan upprepas i sång eller läsning, man blir aldrig mätt på deras skön­het.[1]

Skönheten hörs redan i ordet ”salig”, som är en slags gratulation och lyckönskan. ”Alla vill vi leva lyck­liga”, säger Augusti­nus, ”och i människosläktet finns det ingen som inte in­stämmer i detta på­stå­ende.” Det är inget okristligt att vilja bli lycklig – om någon trodde det – det är ba­ra mänskligt. Män­niskans tragik är att hon söker en för ”liten” lycka, oftast ge­nom att söka lyckan i småsaker, på fel ställe eller på fel sätt. Längtan efter den ver­k­liga lyckan är männi­skans dju­paste behov. Som skapad till Guds avbild bär män­niskan på den­na längtan. Saligprisningarna vill leda människan till den högsta lyckan.

”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Att gå in genom porten är att bejaka sina villkor som människa. All världslig och jordisk lycka tar slut. I sig själv är män­ni­skan stoft och aska, en vindpust som snabbt blå­ser bort. Jesus kallar denna insikt för att vara ”fattig i an­den”. Endast den som inser sin fattigdom kan bli rik. ”Saliga de som är fatti­ga i anden, dem tillhör himmelriket.” Denna in­sikt är förs­ta steget till lycka.  

Det andra handlar också om insikt, om att våga se orsaken till att hon inte är lyck­lig. Att hon gjort sig blind och trängt undan sitt beroende av Gud och försöker vara sin egen lyc­kas smed. Hon söker lyckan i det skapade i stället för i Skaparen. Det slutar i tom­het. De som upptäcker att de kommit på avvägar är de som sörjer. Med dem händer något. För dem öppnar sig porten. ”De som sår med tårar skall skörda med ju­bel.” Aldrig är Gud så nära som i människans äkta sor­g över att vara på väg att missa målet, vilket är att syn­da.

”Sa­liga de som sörjer de skall bli trösta­de”.

De blir tröstade genom förlåtelse, och lyckan i att vara förlåten smakar ”sö­tare än ho­nung”, sötare än allt vad jorden kan erbjuda. Detta leder till en ännu djupare sorg, sorgen över att inte helt och utan avbrott kunna leva i den­na lyc­ka. Sorgen över att va­ra så glömsk, lättlurad och obe­ständig. Sorgen över att ljumheten så lätt tar över. Men med dem som fördjupar sin sorg hän­­der något. ”De går genomo port efter port, tills de möter Gud på Sion.” Där­för var sorgen för de tidiga mun­kar­na ett hjälpmedel att återvinna den förlorade lyckan. Munkarna använ­de sorgen, och gråten, som medicin för att övervin­na depres­siv dysterhet och bedrövelse. ”Sa­li­ga de som sörjer, de skall bli tröstade.”

Den som smakat denna sorg är på väg in genom ödmjukhetens port. Den öd­mju­ke ser sig själv i ljuset från Gud. Illusionerna viker och männi­skan börjar lära känna sig själv. Hon kan inte längre förhäva sig över andra eller döma någon annan. Den ödmjuke förs in i ett nytt land. ”De ödmjuka skall ärva landet.” Det är det land som Israels barn hade fått löfte om, det land som Jesus kallar Himmelriket. Där­för är den öd­mjuke oåtkomlig för an­grepp. Frestelser och motgångar får inget grepp om den öd­mju­ke. ”Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.”

Längtan fortsätter att växa. Jesus kallar det hunger och törst efter rättfärdighe­t. Den hung­rige kan inte nöja sig med medelmåttighet. Den som inte hungrar efter rättfärdighet håller inte ut, säger Katarina av Siena. Det Jesus kallar rätt­fär­dighet är både en gåva och en uppmaning. Gåvan be­står i att Jesus tar sin boning i den hungrige. Paulus säger i and­ra läsningen att Kristus har blivit ”vår rättfärdighet, vår he­lig­het och vår frihet”. Hungern och törsten är vår samver­kan med nåden. ”Sali­ga de som hungrar och törstar efter rättfär­digheten, de skall bli mättade.”

Hjärtat vidgar sig för de andra. Ge­nerositet blir en nödvändighet, en lycka och en gläd­je. ”Det är sa­ligare att ge än att få”. Ing­en är så fattig att han inte kan ge ett le­ende eller ett vänligt ord. Att be för och förlåta sina fien­der kan vara en trång port. Men också det är vä­gen till lycka. ”Saliga de barmhär­tiga, de skall möta barmhärtighet.”

Längtan upphör inte att växa. Längtan efter att se, att se in i livets källa och bländan­de ljus, att få se an­sik­te mot ansikte. Re­dan Mose bad att få se Guds ansikte. Jesus ger löftet att den bönen skall bli hörd: ”De renhjärtade skall se Gud”. Det rena hjärtat be­frias från orenhet och lå­ter den sanne Konungen inta sin plats. Det rena hjärtat är ett hjär­ta som älskar. ”Min vän är min och jag är hans.” ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

De renhjärtade stiftar fred. På ett märk­­ligt sätt, utan att upphäva sanningen och rätten, sprider sig den frid dessa fridstiftare själva bär i sitt innersta. Många helgon har ägt en för­un­der­liga förmåga att stifta fred, att försona och förena där alla dörrar verkade låsta och alla vägar tillfrus­na. De bär ju Frids­fursten, Guds Son, i sitt hjärta. ”Sa­li­ga de som stiftar fred, de skall kallas Guds söner.”

Hur vacker och lockande saligprisningarnas portal än är, skiljer sig ändå andarna inför den. Alla går inte in. De som inte själva går in, irriteras och störs av dem som gör det. De blir ”en anklagelse mot vårt tänkesätt”, säger de gudlösa i Salomos Vishet. Det går lärjung­en som hans mästare. Jesus gra­­tulerar också dem. ”Saliga de som förföljs för rättfärdighe­tens skull, dem tillhör himmel­riket.” Värl­den helas ge­nom de rättfär­digas lidande. Martyrer­na är kyr­kans bästa utsäde. ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i him­len.”

Porten är trång, säger Jesus längre fram i Bergspredikan. Men det förblir en port, en port till lycka och salighet. O eviga salighet! O saliga evighet!

Vem är så dåraktig att han inte vill gå in genom den porten?

Amen.  

 

---

[1] Katolska Kyrkans Katekes ägnar 14 paragrafer åt Saligprisningarna, 1716-1729.