– Heb 10:1-10 Ps 40:2,4ab,7-8a,10,11 Mark 3:31-35 –

”En skugga av det goda som skall komma.”

Hebreerbrevet jämför det första förbundets många offer med det nya förbundets enda och fullkomliga offer. Olikheten blir tydlig, näs­­tan en kontrast.

Ändå fanns det nya redan i det gamla, om än bara som en skug­ga.

”Det nya är fördolt i det gamla.”

När Jesu anförvanter söker honom, låter han hälsa dem: ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor”.

Hälsningen låter brysk, nästan avvisande. Det gamla får inte ”ta till­­ba­ka” det nya. Men det betyder inte att det gamla upphävs eller noncha­le­­ras. Det fullbordas.

Annars blir radikaliteten i det nya omänsklig, och i grun­den okris­ten. Vi är kallade till fullkomlighet, inte till fana­tism.

Frans av Sales (d. 1622) mötte i det reformerta Genève en from­het som verkade konsekvent och radikal, men som ofta blev oför­nuftig och omänsk­lig. 

Frans visste att nåden inte förstör utan fullkomnar natu­ren. Nå­den gör oss inte mindre mänskliga, utan mera. Nåden förstör inte den givna livs­uppgiften, utan förskönar den och gör den vackrare.

Det är enligt honom falsk lära att försöka skilja det andliga livet från verkstäder, kontor, eller familjeliv.

Hans själavård var både sträng och mild, full av humor och sunt förnuft.

Förutom i klosterlivet finns det många andra ställningar i världen i vilka man kan uppnå fullkomligheten.

Hans bok Filotea trycktes på svenska 1888 och lästes också av många icke-katoliker.

Redan Ireneus (d. ca 200) hade sagt: ”Guds ära är den levande männi­skan”.