– Heb 6:10-20 Ps 111:1-2,4-5,9.10c Mark 2:23-28 –

Antonius drabbades av kallelsen till fullkomlighet, att bli helad, fri från halvhet och splittring. Han levde över hundra år.

Han lärde sig genomskåda demoner­na, som kommer till oss i form av onda tankar. ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara räd­da för dem.”

Hebreerbrevet är skrivet till dem som är på väg att tappa geis­ten. ”Förslöas inte!” Tålamod behövs för att inte för­lora vad Gud har lovat.

De onda tankarna känns igen på sin frukt, ”modlöshet i själen, upprörd­het och oreda i tankarna”.

Det följs av ”begär efter det onda, förakt för dygden och osta­dig­het i karaktären”

Antonios säger: ”Jag såg alla fiendens fällor, som är utlagda över jorden, och jag suckade och sade: Vem kan undgå dem? Då hör­de jag en röst som sade till mig: Ödmjukheten”.

De goda andarna ger däremot ”outsäglig glädje, tillförsikt, sin­nes­närvaro, lugn tankeverksamhet”.

”Om vi vill övervinna fienden skall vi därför alltid tänka på det som hör Herren till, och alltid låta själen glädja sig i hoppet.” Hop­pet når som ett ankare innanför förhänget, där försoning och frid råder.

Kampen är inget självändamål. Liksom sabbaten är den till för män­niskans skull.

Kallelsen till fullkomlighet är att befrias från halvhet och splittring, kallelsen att bli hel och helt benådad.