– Heb 4:1-5,11 Ps 78:3,4,6c-8  Mark 2:1-12 –

Den lame i evangeliet förs till Jesus av sina vänner och firas ner ge­nom taket framför Jesus. Evangelisten berättar att Jesus in­grep ”när han såg deras (=vännernas) tro”. Att Jesus helar ute­slu­ter inte männi­skans samverkan. Tvärtom, den frigörs.

Enligt Hebreerbrevet sker det genom hörsamhet och tro. Medan ohör­samhet, som leder till otro, får förödande konsekvenser. De skall ”aldrig komma in i Guds vila”.

Författaren ser målet förebådat i själva skapelsen. Gud full­gjorde sitt skapelseverk på sex dagar och vilade på den sjun­de. Den sjunde da­gens vila blir ett symboliskt uttryck för målet med människans liv, del­aktighet i ”Guds vila”.

Det var det mål som Hilarius, biskop i Gallien på 300-talet, efter långt sökande hade funnit. Ingen av de filosofier el­ler religioner han hade prö­­­vat tillfredsställde honom.

Ett första svar fann han i det Guds­namn som uppen­bara­des för Mose vid den brinn­ande busken: ”JAG ÄR den jag är”.

Ändå var Hilarius inte nöjd. Han fann döden meningslös. Skulle Gud ha gett honom en sådan längtan efter liv, om människans liv sluta­de i död och intighet?

Svaret fann han i evangeliet, samlat i Jo­han­­nes­prolo­gen. Han blev i väst vad Atha­nasios var i öst, den omutlige försvararen av tron på Kristi Gudom. De flesta av hans biskopkollegor hade böjt sig för den kompro­miss som kejsaren stödde. För Hilarius handlade det inte om spets­fun­digheter, utan om livet.   

Hela frälsningen uppenbaras när Jesus gör med den lame vad endast Gud kan göra. Han förlåter synder och uppmanar honom att stiga upp och ta sin bädd och gå hem. En bild för det nya livet, befriat från för­la­m­ande ofrihet.

Hilarius förstod att han var en oersättlig person, älskad och räddad till själ och kropp genom samverkan mellan nåden och hans egen frihet.

Hilarius sökande liknar vännernas tro och den lames befrielse. Det gav honom inte bara syn­der­nas förlåtelse, utan försmak av ”Guds vila”, av gudomligt liv. Att ta emot Guds gåva är meningen med vår frihet.