– Heb 2:14-18 Ps 105:1-4,6-9 Mark 1:29-39 –

Hebreerbrevet har i sin inledning förkunnat Jesus som Guds Son. Dagens avsnitt säger att han också måste vara människa. Han ”måste i allt bli lik sina bröder” för att ”ta sig an dem”.

Det är vad evangeliet berättar om. Jesus botar Simons svärmor som låg sjuk i feber. ”Han botade många som led av olika sjuk­domar och han drev ut många demoner.”

Det väcker glädje och förundran, men det leder inte utan vidare till tro. Människan söker bot för sina kroppsliga och själsliga sjuk­domar, men är nöjd med det. Gud vill ge henne något mera, be­frielse från fruktan för döden och från slaveriet under en främ­man­de makt, djävulen.

Därför ”måste han bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets syn­der”, Hebreerbrevets stora tema.

Han botar hennes kroppsliga och själsliga sjukdomar för att bota människans grundsjukdom, att hon lever bortvänd från Gud.

Evangeliet berättar hur Jesus söker sig bort till en ens­lig plats för att be. Redan som 12-åring sökte han sin Fader i templet. Det sker för att visa oss vägen till tro och dra oss till Fadern.

Otron är människans svåraste ”sjukdom”. Tron ges och befästs genom prövningar och lidande.

Aldrig är Jesus så nära som i den prövningen. ”Eftersom han själv har prövats och lidit, kan han hjälpa dem som prövas”. Han drar människan in i sin egen närhet till Fader.

Det sker varje gång vi firar den heliga eukaristin och fortsätter i hjärtats bön.  

”Fråga efter Herren och hans makt, sök hans ansikte ständigt.”