Kortpredikan
– 1 Joh 3:11-21 Ps 100 Joh 1:43-51 –
”Herre, jag älskar dig.”
Dessa sista hörbara ord av vår förre påve, Benedikt XVI, sammanfattar hela hans liv. Dessutom sammanfattar de dagens mässtexter, den dag då han vigs till den sista vilan.
Ofta talade Benedikt om tron, inte bara som ett förnuftets bejakande, utan som ett möte med den Herre som ser människan och älskar henne.
Dagens evangelium återger ett sådant möte. När Filippos berättar för Natanael vem han funnit är denne först skeptisk: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Förmodligen förknippades Nasaret med revolutionärt uppror. Men när Natanael hör att Jesus hade ”sett honom under fikonträdet” kapitulerar han.
Natanael erfar kärleken i Jesu blick. Han kommer till tro genom sin Herres kärlek. Påven Benedikt hänvisade ofta till ett ord ur det Johannesbrev som vi följt denna vecka: ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.” (1 Joh 4:16)
Dagens avsnitt ur detta brev berättar om Kains brodermord. Benedikts företrädare, Johannes Paulus II, beskrev vår egen tid som en ”dödens kultur”. De två samarbetade under decennier i kampen mot denna kultur.
Få, om ens någon, har som Benedikt sett och profetiskt beskrivit den tid vi lever i. Men den profetiska klarsynen var aldrig bara en kall analys. Han var hela tiden herden, som sökte de förlorade för att föra dem till den gode Herden.
Vägen ut ur ”dödens kultur” beskrivs redan i första kapitlet av Johannes evangelium. En budkavle går från den ene till den andre. ”Vi har funnit honom. Följ med och se.” Benedikt ställde sina enorma gåvor, sin klarsyn och sin ödmjuka dialogberedskap både i missionens, ekumenikens och dialogens tjänst.
Den som blir älskad kallas att bli en som älskar. Benedikts första encyklika handlade om kärleken. Den som blir sedd skall själv bli seende.
”Större ting skall du få se” – både vem som kallat honom och att de omkring honom är hans bröder.
Därmed öppnar sig himlen. Människosonen visar sig vara en stege mellan himmel och jord. Änglar stiger upp och ner. Redan patriarken Jakob såg det i sin dröm.
Benedictus av Nursia, som Benedikt tagit namn av, lär oss hur vi närmar oss målet på denna stege – genom ödmjukheten. ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Vår biskop Anders har vittnat om Benedikts försynta ödmjukhet.
Ingenting av värde sker utan kärlek, inte heller kan någon älska i egen kraft. Benedikt hade en särskild omsorg om den heliga eukaristin. I den vädjar Kyrkan till honom som tog emot Kains broder Abels offer. Kyrkan ber Guds helige ängel att bära fram Kristi rena, heliga och fläckfria offer inför den gudomliga härlighetens åsyn, så att vi kan fyllas med all himmelsk nåd och välsignelse.[1]
Så att vi, närda av detta offer, kan älska våra bröder och en gång säga till honom som tagit oss i sin tjänst:
”Herre, jag älskar dig.”
[1] Första eukaristiska bönen.
