Höga Visan 2:8-14 Ps 33:2-3,11-12,20-21 Luk 1:39-45

Ängeln Gabriel har berättat för Maria att ock­så hennes släkting Elisabet väntar barn trots sin höga ålder. Nu söker Maria upp Elisa­bet. Maria skyn­dar upp i Juda bergsbygd. Den dyrbara gå­va hon bär ger henne lätta fötter.

Redan Höga Visan har förutsagt detta. Brudgummen söker sin brud och liknas vid en gasell som kommer ”spring­ande över bergen”.

Han söker sin brud, vars ”röst är så ljuv” och vars ”ansikte är så vac­kert”.

Maria bär på honom som söker människan, för att återställa hen­nes ansiktes skönhet.

När Elisabet hör Marias hälsning för­står hon vem som söker henne. Barnet, Johannes Döparen, spritter till i henne och hon fylls av helig An­de. Maria är redan fylld av Ande och Elisabet ropar: ”Välsignad är du mer än andra kvin­nor, och väl­signat det barn du bär inom dig.”

Hon fylls av förundran: ”Hur kan det hända mig, att min herres mor kom­­mer till mig?” Hennes förundran är redan fylld av tro.

Elisabet kallar Maria ”min Herres mor”. När kyrkan senare tvingas klar­gö­ra djupet och höjden av sin Herres väsen, förstår hon att hans mor med rätta kan kallas ”Guds moder”, ”Gudafö­der­s­ka”.

Det Maria bär inom sig skall förmedlas till oss. Vi anar det redan i Höga Visan, om än fördolt. I brudgum­mens rop efter sin brud skymtar redan Kristi fullbordade verk: ”Stå upp, min äl­skade, du min sköna. Din röst är så ljuv. Ditt an­sikte är så vackert.”

”Min älskade!” – Det är Kristi tilltal till människan, hela hans verk för att återställa den förlorade skönheten i människans an­sik­te.

I Marias röst och ansikte är det redan fullbordat. Hennes röst lju­der: ”Min själ prisar Herrens storhet”. Hennes ansikte liknar brudgum­mens, ”den skönaste bland människors barn”.

När människan i Marias efterföljd prisar Herrens storhet görs hon själv delak­tig av hennes sons skönhet, Guds sanna avbild.

Kyrkan söker Sonens ansikte och blir delaktig av det i varje eukaristi.