– Jes 54:1-10 Ps 30:2,4-6,11-12a,13b Luk 7:24-30 –

”Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig.”

Profeten talar till det bortförda folket i Babylon. Han liknar det vid en ofruktsam hustru som åter skall få många barn. Tältlinorna mås­­te förlängas och platsen vidgas.

Det går utöver både de judiska och de mänskliga gränser­na.

”Hedningars länder skall tas i besittning. Ty den som skapat dig är din man, han som kallas he­la jordens Gud”.

Inte bara det första förbundets folk har känt igen sig. Också Kyr­kan gör gång på gång samma erfarenhet. ”Du, Herre, förde upp ur dödsriket.”  

Likaså den enskilde. Inte minst ser vi det hos helgonen. Ögon­blick och skeden av obegripliga prövningar, inre mör­ker, sömnlö­sa nätter.

Men sådana ögonblick ges för att pröva hoppet och kärleken, för att vidga våra hjärtan för Guds ofattbara barmhärtighet och obe­grän­sade planer.  

Därför behöver vi Advent. ”Ingen av kvinna född är större än Jo­hannes Döpa­ren”, säger Jesus, ”men den minste i Guds rike är större än han”.

Den övergivne får höra: ”Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika ifrån dig och mitt fridsförbund inte vackla”.

”Ett litet ögonblick övergav jag dig, men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig, säger Herren, din förlossa­re.”